ÅSIKT

Polisen ägnar sig åt kreativ bokföring 

Debattörerna: Statistik över ”uppklarade brott” ger en falsk bild av rättsväsendet

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Begrepp som ”antal uppklarade brott” förlorar sin mening om brott räknas som uppklarade när polisen låter bli att utreda dem.
Begrepp som ”antal uppklarade brott” förlorar sin mening om brott räknas som uppklarade när polisen låter bli att utreda dem.Foto: Foto: KRISTER HANSSON

Ett fungerande rättsväsende är en av demokratins grundpelare. Det är viktigt att det tar den brottslighet som drabbar människor på allvar för att inte förlora i förtroende och legitimitet. Risken är annars att färre kommer att vilja och våga samarbeta med polis och åklagare, till exempel som vittnen, och att fler försöker ta rättvisan i egna händer.

Justitieminister Beatrice Ask (M) aviserade häromdagen (DN Debatt 22/11) att regeringen nu vidtar åtgärder för ett effektivare rättsväsende, bland annat genom en bättre kriminalstatistik. Vi vill bidra med några konkreta iakttagelser.

Sedan slutet av 1990-talet har anslagen till polisen nära fördubblats till dryga 20 miljarder kronor årligen och antalet poliser har blivit 3 300 fler. Antalet anmälda brott har samtidigt ökat med mindre än 20 procent.

Förutsättningarna borde vara bättre än någonsin för ett välfungerande och effektivt polisväsende. Allt fler brottsutsatta upptäcker ändå att deras anmälan inte resulterar i mer än att ärendet avslutas snabbt och utan utredningsåtgärder.

Ett exempel är den unge politikern i Stockholms län under hösten drabbades av ett hatbrott efter att ha engagerat sig mot rasism och politiskt våld. Någon eller några hade sprejat hakkors, hans namn och ”vänsterextremist” med halvmeterstora bokstäver på lägenhetsdörren och

i trappuppgången.

Tio dagar tidigare hade han blivit uthängd som meningsmotståndare i en högerextrem och rasistisk nättidning.

Brottet begicks natten till en lördag och en anhörig till den drabbade politikern gjorde en polisanmälan. Redan på måndag, två dagar senare, beslutade ansvarig polisinspektör att lägga ned ärendet.

Den som gjort anmälan kunde inte tipsa polisen om vem som kunde vara skyldig till brottet. Det räckte som grund för ett nedläggningsbeslut under kategorin ”annat” med beslutsgrunden att ”förutsättningar att bevisa/styrka vem som begått gärningen torde ej föreligga”. Polisen ansåg sig inte ha resurser till efterforskningar. Man ringde inte ens upp brottsoffret för att höra om hans uppfattning eller om han kunde bidra med ledtrådar. Märkligt nog redovisas detta och liknande ärenden i officiell statistik som uppklarade brott. Ett brottsärende som avslutas snabbt, utan att någon misstänkt registrerats, kan alltså räknas som uppklarat. Detta innebär att antalet uppklarade brott ökar genom att polisen inte vidtar åtgärder. Samtidigt minskar handläggningstiderna. Den sortens redovisning skulle i andra sammanhang kallas för kreativ bokföring.

Ett centralt mått för rättsväsendet är den så kallade uppklaringsprocenten – antal uppklarade brott i förhållande till antal anmälda brott. De brotten är personuppklarade eller tekniskt uppklarade. Personuppklarat är att åtminstone en gärningsperson knutits till brottet och att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats. Tekniskt uppklarat är till exempel att man inte kan styrka att ett brott begåtts eller att den misstänkta personen är under 15 år. De flesta tekniskt uppklarade brott återfinns dock under den diffusa kategorin ”annat”.

Uppklaringsprocenten är i dag 38 procent och har ökat med 50 procent på tio år. Men bilden av ett effektivare polisarbete är missvisande, eftersom ökningen beror på fler tekniskt uppklarade brott medan de personuppklarade brotten har legat på en oförändrad nivå på 17 procent.

Antalet brott som ”klaras upp” genom att redovisas i kategorin ”annat” har ökat med nästan 225 procent sedan 2001 och utgör numera den näst största kategorin av de uppklarade brotten. Det är i denna kategori som

exemplet ovan med den unge politikern hamnar och därmed redovisas som uppklarat.

I budgetpropositionen för 2010 kan man läsa: ”Regeringens satsning på rättsväsendet har inneburit att fler brott klaras upp”. Vi utgår ändå ifrån att det inte är regeringens avsikt att effektiviteten i rättsväsendet ska höjas genom att anmälda brott omedelbart avskrivs och bokförs som uppklarade.

Vi behöver en politik för rättsväsendet som värdesätter kvalitet framför kvantitet. En rapport från Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi (2010) visar att polisen utvärderar sitt arbete för sällan och för dåligt. Det anmäls för närvarande mer än 1,4 miljoner brott per år, allt från butiksnatterier till spaningsmord. Dessa är så olika varandra avseende omfattning och vilka utredningsåtgärder som krävs att det säger sig självt att ett totalmått såsom uppklaringsprocenten i bästa fall blir meningslöst.

Om målstyrningen av verksamheten dessutom sker med utgångspunkt från detta mått så blir det även destruktivt. Man måste mäta och utvärdera verksamheten betydligt mer finmaskigt för att på ett relevant sätt kunna öka effektiviteten. För att detta ska bli verklighet krävs en öppnare polisorganisation som kan ta in och lära av kompetens i samhället, inte minst inom forskningen.

FAKTA

Helena du Rées, jur. dr. i kriminologi.

Thomas Bengtsson, kommunpolitiker för Miljöpartiet.

Allt fler brott klaras upp, enligt brottsstatistiken. Men det betyder tyvärr inte att polisen blivit bättre på att bekämpa brottsligheten, menar debattörerna.

Helena du Rées
Thomas Bengtsson