”Ingen vill ta tag i problemet”

Polismyndigheten – möjligen är det åklagarens beslut – väljer att mörka de delar av den rättsmedicinska obduktionen där polisens metoder vid gripandet lyfts fram, men lyfter gärna fram de, enligt rättsläkaren, fullständigt irrelevanta fynden av tre tiotusendelar LSD per serum, och den förträngande åderförkalkning i en av hjärtats pulsådror, som om 25-30 år skulle kunna ha betydelse för Johans liv (det vill säga då möjligen tvinga fram en by-passoperation).

Här har ni som vill hitta en alternativ förklaring till att Johans död vållades av polisens agerande en öppning. Allt är inte svart eller vitt... Så tendentiöst, så insinuant! Ändå, rättsläkarens slutsats kan inte mörkas, och den är entydig och formuleras i en enda mening: "Dödsfallet har haft samband med polisens ingripande."

Som förälder gör Johans död mig ledsen, å alla de närståendes vägnar. Som vän av polisen, och med stor förståelse för deras ofta mycket svåra arbete, känner jag sorg.

Som vetenskapsman blir jag förbannad! Jag blir förbannad över att politiker och andra politruker i byråkratin inte kan – inte för Johans, inte för polisens, inte för oss medborgares och inte ens för de denna gång inblandade polisernas och åklagarens skull – ta tag i problemet.

Fatta att alla är vi människor, och fatta att det är en mångtusenårig kollektiv mänsklig erfarenhet att vi rationaliserar vårt eget, våra vänners och arbetskamraters beteenden de gånger vi gör fel; vi förstår och överser mycket lättare med bjälken i våra egna ögon än grandet i "de andras".

Mitt perspektiv är således polisens!

Det som skett är problematiskt för polisen, och skadar deras förmåga att upptäcka och utreda brott. Polisens förtroendekapital hos allmänheten är långt mer avgörande än antalet poliser, helikoptrar och budget när det gäller att upptäcka och beivra brott. Och förtroende är inget man snackar eller skriver sig till - det handlar bara om vad man gör. Det är därför Johans namne – Johan Pehrson (fp) – och dennes vänner och kollegor i justitieutskott kommer så snett, när de återigen visar sin genuina rädsla för verklig förändring. Verklig förändring hotar nämligen etablerad position, och en sådan kan riskera att visa att ni haft fel hela tiden, och detta därtill berott på er egna inkompetens, ignorans och fokus på social kompetens, på prat framför handling.

För nu, säger Pehrson, skall alltså regeringen "göra" något. Suck! Regeringen skall, säkert med Bodströms gillande, centralisera internutredningsverksamhet. I organisatoriskt hänseende skall den läggas direkt under Rikspolisstyrelsen. Utredningsenheterna skall dock bevaras på de sex orter de redan etablerats, och utredare och utredda skall således alltjämt mötas dagligen i korridorerna, i lunchmatsalen, på den årliga julfesten. Ingen fysisk åtskillnad, alltjämt skall kollegor på samma arbetsplats utreda – när det gäller utredningsförslaget ser man således till, som så vanligt i de interna politiska och polisiära stridigheterna, att det bara blir prat, pennstreck och pilar på ett papper med en organisationsbild. Inget händer, handlingskraften visas i att man tillsätter en utredning. Jippi, skriker de initialt nervösa, redan innan utredningen presenteras eller förslag läggs, så snart de ser vem man beslutat skall utreda: status quo behålls, ingen substantiell förändring riskeras, vi vann.

Kanske skall man vara imponerad? Medborgare med etablerad position i vårt land har utvecklat en imponerande skicklighet i konsten att till synes göra något, utan att riskera att något verkligen händer. Jag kallar det för "en äkta Mona Sahlinare", och där tror jag grundorsaken ligger till vår utveckling till en bananrepublik. Och att Osmo Vallos efterföljare Johan Lindqvist tyvärr kommer att få fler följeslagare. En konstant gnällig och allt mer kolerisk professor kommer återigen att sucka: "Vad var det jag sa?"