Nu stoppar vi datalagringen

Under de senaste åren har riksdagen godkänt en strid ström av lagförslag som inskränker våra fri- och rättigheter och den personliga integriteten.

Kameraövervakning och brottsregisterkontroller vid anställning blir allt vanligare. FRA-lagen gör att stora delar av vår elektroniska kommunikation scannas av staten.

Regeringen vill se mer transparens i medborgarnas liv, samtidigt som de vägrar ta ställning mot hoten och de olagliga angreppen på Wikileaks. Helgens bombattentat i Stockholm riskerar också att bana väg för ännu mer kontroll och övervakning.

Nu tas ytterligare ett steg på vägen mot ett övervakningssamhälle. Regeringen vill att alla telekomoperatörer ska tvingas lagra uppgifter om telefonsamtal, SMS och datorkommunikation under ett halvårs tid. De mobiltelefoner vi bär omkring på kan fungera som spårsändare, och en av de uppgifter staten vill ha tillgång till är var vi alla befinner oss vid olika tidpunkter.

I dag ska operatörerna bara lagra de trafikuppgifter de behöver för att kunna fakturera sina kunder. Med den här lagen tvingar staten dem att lagra fler uppgifter, och att bygga upp stora databaser med dessa uppgifter. Skillnaden jämfört med att staten upprättar egna sådana register är hårfin.

Varken Moderaterna eller Centerpartiet hade några problem med att döma ut datalagringen som integritetskränkande så länge Socialdemokraterna satt i regering. På den tiden var justitieminister Beatrice Ask (M) riksdagsledamot och inte minister, och skrev tillsammans med oss andra kritiker att det här direktivet var ”en allvarlig kränkning av den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna” och att det ansågs ”strida mot Europakonventionen”.

Under förra mandatperioden, och särskilt inför valet, ville de borgerliga partierna prata så tyst som möjligt om datalagringen. Nu har de tvärtom plötsligt bråttom att genomföra direktivet, och det är ingen minimivariant de föreslår. Särskilt uppseendeväckande är att regeringen är på väg att drastiskt sänka gränsen för när staten ska få tillgång till uppgifterna. I dag krävs det misstanke om brott som skulle ge fängelse. Regeringen vill att många av uppgifterna ska kunna hämtas ut vid misstanke om nästan vilket brott som helst.

Land efter land – Tyskland, Bulgarien, Rumänien – har haft skarpa debatter om datalagringen. De lagar som lagts fram har stoppats av konstitutionsdomstolar, med precis samma argument som Ask själv en gång skrev under på. Nu kommer direktivet både att synas i sömmarna av EU-domstolen och ses över helt av EU-kommissionen. Mycket talar för att direktivet kommer att göras om inom mindre än ett år.

Sverige skulle kunna vara ett av de länder som driver kritiken mot datalagringen. Vi skulle kunna hänvisa till att vi är bundna av Europakonventionen om mänskliga rättigheter lika mycket som av EU:s direktiv. Vi skulle till att börja med kunna skjuta på genomförandet – och precis det kommer vi att föreslå i riksdagen.

Tvånget att lagra trafikdata skulle begränsa flera av grundlagens fri- och rättigheter. Det finns ett särskilt skydd i regeringsformen för att riksdagen inte lättvindigt ska kunna godkänna denna typ av lagförslag.

Vi kommer, med stöd av grundlagen, att begära en så kallad minoritetsbordläggning. Det betyder att beslutet skjuts upp i ett år, om inte fem sjättedelar av riksdagen är beredda att godkänna regeringens förslag omedelbart.

Skjuter vi upp beslutet får vi tid att se hur debatten utvecklas i resten av EU och vad kommissionens utvärdering kommer fram till. Framför allt hoppas vi att det kan leda till en större diskussion i samhället om vart vi egentligen är på väg. De senaste tio årens lagstiftning behöver ses i sin helhet, för då syns det närmast övertydligt att vi håller på att bygga ett övervakningssamhälle. Grundlagens tröskel mot att gå för snabbt fram är till just för att det ska finnas tid att reflektera över sådant.

Vi vet att många riksdagsledamöter och medlemmar i de andra partierna håller med oss. Beatrice Ask vill inte kännas vid den kritik hon en gång sade sig dela, men hur är det med alla andra? Är verkligen fem sjättedelar av riksdagen beredda att ställa sig bakom att ytterligare en djupt problematisk övervakningslag hastas igenom?