Aftonbladet
Dagens namn: Kristina, Kerstin
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Kontakta debattredaktionen
debatt@aftonbladet.se
Kristofer Forssblad Olsson, tf. debattredaktör
Petter Ovander, tf. bitr. debattredaktör
Startsidan / Debatt / Debattämnen / EU

Låt inte solen gå
ner över Europa

Malena Ernman: Eurovisions glittriga gemenskap lyser i ett främlingsfientligt mörker

  "Vi har en moralisk skyldighet att hålla våra gränser öppna för dom som behöver vår hjälp", skriver operastjärnan Malena Ernman.

För fyra månader sedan blev jag stående framför en valaffisch.

”Stoppa massinvandringen” stod det.

Jag har bott utomlands i 15 år och jobbat som sångerska i ett 20-tal länder och nu var jag på väg till jobbet, som i vintras råkade ligga i Zürich. ”Vi har inte råd” lyder andemeningen på affischen som jag läser, där jag står i ett hav av Bentley-bilar och lyxbutiker med hundratusenkronors dunjackor i skyltfönstren. Schweiz, ett av världens rikaste länder, har inte råd.

Jag översätter texten en gång till och jag tänker att nånting måste vara fel.

 

Jag är uppvuxen i ett radhus i Sandviken. Min mamma är diakon i Svenska kyrkan och hela min uppväxt är full av inneboende flyktingar och papperslösa. Det var humanismen som rådde hemma på Fredriksgatan i Vallhov. Vi visste inte så jättemycket om hur det var ställt i Uganda eller Irak, men för mamma och pappa var det en självklarhet att om en människa behövde hjälp, så skulle man hjälpa till.

När jag tänker på det i dag så ser jag ett sorts nostalgiskt Karl-Bertil Jonsson-skimmer över mina föräldrar. Men det var verkligen ingenting som jag tänkte på då. Det var mest trångt och bökigt. Men det gick. Och vi hade råd.

 

I februari i år röstade 50,3 procent av väljarna i Schweiz ja till att stänga sin gräns för ”massinvandring”. Affischen gjorde sitt jobb.

”Vi har inte råd! Vi gör det här i självförsvar”, skriver signaturen ”äldre affärsman” på min Facebooksida. Samtidigt jublar högerextremisterna runt om i Europa.

I engelska, franska och österrikiska opinionsundersökningar är nästan en tredjedel av väljarna beredda att lägga sina röster på rasistiska partier som UKIP, Front National och FPÖ.

”Vi har inte råd” säger väljarna och solen går sakta ner över Europa, där avgrunderna öppnar sig i mörkret.

Solen går ner över ett Europa där de flesta av oss lever i ett historiskt välstånd. Ett välstånd som till stor del skapats av naturtillgångar och arbetskraft från mindre lyckosamma delar av världen. Och ja – vi har en moralisk skyldighet att hålla våra gränser öppna för dem som behöver vår hjälp. Vi kanske inte kan hjälpa alla. Men är det inte dags att fundera på hur vi vill förvalta den där historiska förmögenheten så att den gör lite mer nytta än att bara bekosta Bentley-bilar och dyra dunjackor?

 

De högerextrema krafterna vill annat. De vill stänga gränserna.

De vill skicka hem romerna och polackerna och det är så det börjar. När vi lär oss att de är inte som vi. För de är annorlunda, och man ska inte blanda människor. Man ska inte blanda kulturer och nationaliteter och raser, och homosexuella och kvinnor ska hålla käften för vi är faktiskt helt jämställda nu. Och här nånstans tänker jag att politik inte längre är politik.

För vem bryr sig om jobbskatteavdrag när var tredje engelsman tänker rösta på ett rasistiskt populistparti? Vem bryr sig om krogmoms när norska partier, som i dag sitter i regeringsställning, har krävt att man ska slänga ut romer? ”Nok er nok, sett opp buss, send dem ut!”.

 

Nej, politik är inte längre politik, utan något oändligt mycket större. Det är på riktigt nu. Vi har återfått ett mandat att säga de där riktigt stora orden. Det har brandmännen redan förstått. Precis som sjukvårdspersonalen på SUS i Malmö och eleverna på Globala Gymnasiet.

Det handlar inte längre om höger eller vänster. Det handlar om de där filmerna som vi alla har sett och frågat oss själva ”hur kunde det hända”?

Nu vet vi att det bara händer och att det är upp till dig och mig att se till att inte händer, för det finns inga andra som kommer göra det jobbet åt oss.

Det finns bara vi.

Solen går ner över Europa – men i kväll är det fest, och lamporna och glittret från Eurovision lyser för oss i mörkret. I kväll kommer vi äta chips, hoppas på tolvor, ta oss för pannan, heja på Island, rösta på England, hoppas på Sanna och vi kommer göra det tillsammans med våra vänner.

Europa hör ihop. Och vi har råd att hjälpa varandra.


Malena Ernman

Senaste nytt
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet