ÅSIKT

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds

Orolig mamma: Varje extra gram är laddat med ångest och förtvivlan

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Debattören fruktar för sin svårt anorexisjuka dotters liv. Flickan på bilden har inget med debattartikeln att göra, bilden är tagen i ett annat sammanhang.
Debattören fruktar för sin svårt anorexisjuka dotters liv. Flickan på bilden har inget med debattartikeln att göra, bilden är tagen i ett annat sammanhang.Foto: SCANPIX

Min dotter, vår ängel, är mycket sjuk. Mitt ibland julsånger och doften av saffransbröd. Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag.

Det värsta är den stundtals tomma blicken. Hennes hjärna orkar ibland inte tänka sina tankar klart. Vi är på sjukhus för att få hjälp. Jag sitter på en hård fåtölj som kan bäddas ut till en sovplats. Hon ligger på sängen under en gul landstingsfilt. Rummets belysning består av en plafond som sprider ett kallt och hårt ljus runt väggarna. De senaste veckorna har jag inte längre lyckats att få henne att äta. Tillvaron har varit och är en kamp.

Hon har anorexia nervosa. Vilket innebär att hon i princip håller på att svälta sig själv till döds.

Jag känner vanmakt.

I korridoren hasar det frusna skuggor med raggsockor och morgonrockar i flanell. Det luktar handsprit och uppvärmda plättar.

Det är svårt att förklara vad vi går igenom. Jag förstår det knappt själv. Ena stunden intas vår dotter av anorexiamonstret som vrålar likt djävulens best. Andra stunden sitter vår härliga tjej där och säger allvarligt att nu ska hon äta så att hon orkar göra roliga saker. Som att gå i skola, vara med kompisar eller det stora målet – åka på sol och bad semester. I nästa stund är hon förtvivlad igen. – ”Mamma, det blir inte bra, hur det än blir, så blir det inte bra”. Hon gråter och jag försöker trösta. Anorexiamonstret vrålar att vågen inte ska visa 100 gram plus! Dettasamtidigt som vår vanliga friska tjej ropar att 100 gram minus puttar livet ännu längre bort.

När hon står i ”vägningsrummet”, så skör och ängslig, i bara trosor och linne försöker jag le tröstande. I taket ovanför henne hänger en mobil med fiskar i glada färger. Vår dotter är genomskinlig. Hennes hud är knottrig för att hon fryser. Läpparna är blå och händerna är röda. Min blick försöker att stadigt möta hennes.

Inuti går jag nästan sönder.

Vår temperamentsfulla tjej, hon finns där, jag vet det, hon har bara en ovälkommen och oinbjuden parasit på besök. Hon ställer sig försiktigt på vågen, först med ena foten och sedan med den andra. Hon vinglar till. Knäskålarna är större än lårens mitt. – ”Gå ut”, säger hon bestämt. Jag tittar mot sköterskan som nickar så jag går ut och väntar i korridoren. Mitt hjärta dunkar och det susar i öronen. Gode, gode gud om du finns så låt vågen visa plus. Flera jävla mirakulösa tusentals gram.

Anorexia är inte en sjukdom utan ett tillstånd som går att förändra. Det är också ett tillstånd som är fyllt med skam.

Som mamma brottas jag med skulden kring att inte lyckas med en sådan grundläggande sak som att få mitt barn att äta. Har jag ställt för höga krav på henne? Har jag älskat henne för mycket? För lite? Hur kunde det bli så här? Hur det än gick till så är vi onekligen där vi är, i anorexiahelvetet. Det finns två alternativ. Döden eller livet. Åtta av tio överlever.

Dörren till ”vägningsrummet” åker upp. Hon kommer ut. Jag ser på hennes kroppsspråk att hon är upprörd. Hon går med hälarna före så att det låter i den annars stumma sjukhusmattan. Hon sliter tag i det stora rostfria handtaget till vårt rum, går in och försöker att få igen dörren med en smäll. Men det går inte att smälla igen en sjukhusdörr, den har gummilister som bromsar upp farten precis innan den når karmen. Så istället för en smäll blir det mer som en suck.

Sköterskan och jag står ensamma kvar i korridoren, från tv:n i dagrummet sjunger Tommy Körberg ”Julen är här och lyser frid på jorden. Glädjen är stor i ett barns klara ögon bor den”. På fredag är det julafton. En högtid med köttbullar, Jansons frestelse, prinskorv och julost. Så även för oss. Den blåklädda sköterskan sträcker över en gul ”post it” lapp till mej. På den ihop vikta lappen står mitt barns vikt. Jag blundar först en lång stund innan jag tittar. 36,5 kilo står det skrivet med röda snirkliga siffror. Mitt hjärta slår så hårt att det dunkar i tinningarna. 36,5 kilo är 0,2 kilo mer än förra veckan. Hon har gått upp 200 gram! Jag blir glad och rädd på samma gång. Rädd för i morgon och glad för i dag.

Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren till vårt tilldelade rum. Hon ligger i sängen på mage och gråter stilla ner i kudden. Den gula landstingsfilten ligger nerkorvad i fotändan. Jag lirkar fram den och breder den mjuka filten om henne. Hon låter mej göra det. Mitt i den kvävda gråten tittar hon upp och säger "Men på julafton tänker jag äta knäck". Sedan fortsätter hon att gråta. Och jag kan bara hålla andan.

Karin Larsson
Fotnot: Namnet är en psedonym eftersom
mamman och dottern önskar förbli anonyma