Aftonbladet
Dagens namn: Israel, Moses
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Annika Sundbaum Melin: Fattigdomen är min – men det är mina barn som bär skammen

Janne Josefsson missade helheten i sin granskning av barnfattigdomen

Foto: Lina Boström Einarsson

Det tråkigaste med Janne Josefssons konstiga ”Uppdrag Granskning” – förutom att han för tid och evighet förlorat sin heder i mina ögon – är att han inte ser helheten.

Att han inte ser den sjukaste av de rådande socialtjänstlagarna, den som säger:

Om du är barn i en familj där det saknas pengar till nästan allt, från mat till hyra till möjligheten att någon gång få snygga kläder eller åka på semester, så spelar det ingen roll vad det beror på. Du som barn i familjen ska klara dig på det som mamma och/eller pappa drar in. Eller inte.

 

Många fattiga barn är barn till ensamstående mammor med heltidsjobb som ger så liten inkomst att de med nöd och näppe klarar mat och hyra.

Många fattiga barn är barn till missbrukande föräldrar, där de pengar som finns går till att betala missbruket.

Många fattiga barn är barn till sjukskrivna, arbetslösa eller föräldrar som levt över sina tillgångar eller till och med har en del pengar men använder dem till annat än familjen.

Oavsett vad av ovanstående är det aldrig barnens fel. Men barnen kollektivbestraffas i Sverige i dag.

Socialtjänstens regler är sådana att det är föräldrarnas inkomst det handlar om; stor, liten eller ingen alls. Och då finns inga möjligheter att hjälpa de här barnen överhuvudtaget.

 

Ta mig som exempel. Arbetssökande sedan länge, spridda skurar mellan jobben, sjukskriven på grund av njurproblem sedan i höstas. Kan ej jobba - har jobbat så lite att jag inte har rätt till sjukpenning längre.

Moment 22.

Om jag och mina barn inte hade haft vänner, släktingar och andra stöttande personer i vår närhet, om inte jag hade fått hjälp av Frälsningsarmén, Svenska Kyrkan och andra organisationer, nu när verkligheten är sådan att fattigdom inom socialvården baseras på siffror och inte på verkligheten så hade vi inte kunnat fira jul. Barnen hade inte kunnat få födelsedagspresenter. Vi hade sedan länge varit vräkta på grund av obetalda hyror

 

I dag, ett par dagar före barnbidraget och den eventuella lönen,  lever vi på lånade pengar för att kunna köpa bröd, mjölk och, ja det viktigaste.

Jag röker – erkänner detta, men har inte varit på krogen på flera år – och barnen har det mesta de behöver. Men jag har inga vinterskor som kan anses tjänliga; jag är en whitetrashmorsa från förorten och oavsett om jag hamnat här på grund av egna klantigheter så är det aldrig, aldrig mina barns fel.

Hur väl känner jag inte igen det Susanna Alakoski skriver i sitt debattinlägg i Dagens Nyheter i dag. Hur hon avstår umgänge och från sina vänner, därför att det är fruktansvärt skämmigt att aldrig kunna träffas utan att bli bjuden. Att gå ut när man inte kunnat fixa håret på ett halvår, när en framtand är borta och inte kan fixas, att gå ut med skor som kanske inte är direkt trasiga men så anskrämliga och fel för fötterna att det gör ont…

 

Du förstår Janne, skammen över att leva så här är värre än att inse att det kanske aldrig blir annorlunda. Att ditt skuldkonto är så gigantiskt att endast ett heltidsjobb på SVT (skojar bara) skulle kunna rubba det. Och att vara skyldig vänner pengar är fruktansvärt i sig.

Skammen är långt värre än att fatta att det liv som jag minns att jag levt är över.

Och det näst värsta Janne är att så många här i grannskapet har det så mycket värre. Här finns psykisk sjukdom, missbruk, fattiga heltidsarbetande mammor, men deras stolthet är större än min därför ber de inte ens om hjälp för sina barns räkning. Vissa har ingen att be om hjälp.

 

Det värsta? Skammen som mina och andras barn känner över att det är så här. Över att tvingas be de kompisar som eventuellt sover kvar om pengar till mat, inte veta om det finns mat hemma alls – den skammen är nedärvd.

Hur i helvete tror du att du ska få människor att prata om hur de egentligen har det? Hur de egentligen mår? Kan du ens föreställa dej hur det är här eller är dina eventuella minnen av fattigdom något som du sedan länge gömt undan från medvetandet?

Här och nu vill jag lägga över en stor del av skammen vi känner i fattig-Sverige på dej, som lägger ner tid och arbete på att förlöjliga ett problem som av ett enda skäl får människor att avsluta sina liv i förtid: För att deras barn ska få det bättre.

 

Fotnot: Texten är tidigare publicerad på Annika Sundbaum-Melins blogg.

Annika Sundbaum-Melin
SENASTE NYTT

Debatt

Visa fler