Anna Anka och två andra svenska kvinnor visar upp sina liv som hemmafruar i USA. De lever ett sanslöst lyxliv vitt skilt från det liv som svenska hemmafruar lever i Sverige idag. Det finns säkert en och annan lyxhemmafru även här, men de jag kommer i kontakt med, som är medlemmar i organisationen Haro (Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap), är kvinnor och män som valt att vara hemma några år med sina barn.

Ofta är det låginkomsttagare som tycker det är lättare att sänka sin levnadsstandard under en tid i livet. Anna Anka och jag är så långt ifrån varandra som man kan komma trots att vi båda kallar oss hemmafruar, men något vi har gemensamt är det stora förakt som finns för hemmafruar i Sverige. Vi får ständigt försvara våra livsval. En kvinna ska stå på egna ben och med det menas att hon har egna pengar och ett riktigt arbete. Ibland tror jag faktiskt att vissa kvinnor tycker att det vore bättre om jag försörjde mig som prostituerad, men jag kan ju ha fel. Att ta hand om sina egna barn betraktas med misstänksamhet och kanske handlar det även om missunnsamhet.

Jag respekterar Anna Anka såsom jag respekterar alla människor, men gör mina livsval på helt andra grunder. Mitt svenska hemmafruliv är oftast oglamoröst, men trots en vardag på landet utanför Hyssna, ett litet samhälle några mil från Göteborg, fullt av liv och kärlek. Jag får varken manikyr eller massage. Jag tvättar, lagar mat och städar. Mina kläder och smycken kommer troligen aldrig vara värda 17 miljoner, som de Anna Anka bar på en av sin mans shower.

Nu på lördag när min lillasyster gifter sig, har jag köpt en fantastisk klänning för 359 kronor på second-hand. Lila, mörkgröna och turkosa paljetter, en makalös kreation som kommer att göra succé med eller utan mig. Skorna kostar 300 kronor och de är undanlagda och betalas när barnbidraget kommer på fredag. Smycken äger jag knappt några och kan troligen inte heller be att få låna från någon tjusig butik. Det är ok. Man måste inte ha på sig något för 17 miljoner för att vara en stjärna. Skönheten kommer inte därifrån.

När jag shoppar åker jag till Ge-Kås i Ullared, mångas värsta mardröm. Jag älskar verkligen Ge-Kås och njuter av att åka dit. Det är billigt och har varit en räddning många gånger under dessa hemmaår.

Anna Anka har anställda som sköter om hennes kropp, hus, trädgård och barn. Jag tar helst hand om mina barn själv, sköter min trädgård, mitt hus, klipper håret på alla mina barn, min man och mig själv ibland. Min frisör går jag till cirka två gånger om året och det blir en lyxig upplevelse. Skillnaderna mellan mig och Anna Anka handlar till stor del om pengar men även om hennes val att leva i en tillvaro som handlar mer om yta än om substans. Åtminstone om det vi får se på tv är äkta. Det ytliga verkar vara eftersträvansvärt även bland svenska kvinnor och jag kan se många likheter med Anna Anka och karriärskvinnor här som vill ha en liknande tillvaro, lyxig och gärna barnfri.

Jag har varit hemmafru i nästan tio år för att jag tydligt ser och prioriterar mina barns behov och för att en familj med fem barn ska kunna fungera. Jag är hemma för att jag vill att mina barn ska bli redo att lämna mig. Jag lever mitt liv beroende av en man som har försörjt familjen under denna period. Vi har valt det, nej, jag har valt det. Min man tyckte inte att ”man gör så” och det stämmer ju. Alla ska formas i samma mall, simma i samma ström och spela samma spel för att betraktas som normala.

Jag har fem barn mellan sex och 20 år, fyra söner och en dotter och äldste sonen flyttade hemifrån förra året. Mitt liv är precis som jag vill ha det och jag vaknar varje dag med en positiv känsla. Jag är nöjd med mitt liv som hemmafru. Jaja, tänker ni, hon får väl se när pensionen är tänkt att dimpa ner, hon får väl se när hon ska söka jobb, hon får väl se när barnen inte klarar av den sociala pressen eftersom de inte gått en dag på dagis (jag vet att det heter förskolan, men vägrar anpassa mig) och hon får väl se när mannen lämnar henne.

Men jag vet allt detta, min man är villig att i förskott dela sin pension med mig.

Jag och barnen har inte levt som eremiter och de beter sig trevligt även i stora grupper.

Min man lämnar mig inte. Varför skulle han? (Han har en hemmafru som aldrig skulle låta sig hunsas, en nöjd kvinna som vågar gå sin egen väg även när den är motströms. Paul Anka kanske aldrig bytt en blöja, men den mannen som lever med mig kan ta hand om sina barn och sköta ett hem även utan min inblandning. )

Jag kallar mig hemmafru med stolthet, är nöjd över att jag hunnit med mina barn och nöjd med att ha lärt mig baka de absolut godaste bullarna.