ÅSIKT

Att ta selfies har gjort mig starkare

Debattören: Underskatta inte kraften som finns att hämta i ytan

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Förra helgen såg jag Paolo Sorrentinos ”Den stora skönheten”, nyligen belönad med en Oscar för bästa utländska film. I en kort sekvens har nattrumlaren Jep och hans fling Orietta just haft sex. ”Jag är inte särskilt bra på sådant här”, mumlar Orietta. Sekunden senare kommer självförtroendet tillbaka: ”Jag tar fotografier. Du vet, av mig. För att lära känna mig själv.”

Några dagar tidigare lanserade Friends kampanjen #Unselfie och uppmanade användare av Facebook att under en vecka byta ut sin profilbild mot ett anonymt svart dito: ”Det är insidan som räknas! (...) Det är dags att vi flyttar fokus från alla selfies och i stället blickar inåt. Du är vacker som du är.”

Oriettas ord står i bjärt kontrast till Friends pekoral. Där Orietta i sina fotografier hittar självförtroende finner Friends ajabaja. Med sina självporträtt kan Orietta, ofta naken på bilderna, gömma en sexuell bräcklighet som annars får hennes blick att flacka. I hennes selfies har hon herravälde över sin egen kropp.

Friends må ha pudlat, men kampanjen tog spjärn mot en utbredd uppfattning om att selfies är ytliga och därför dåliga.

Men jag tror på ytans kraft. Och jag relaterar till Orietta. Inte så mycket för hennes könsliga osäkerhet – den har jag lämnat bakom mig – som för viljan att ta kontroll över sitt jag. Hela mitt liv har jag varit tunn. Länge dirigerade mina yviga handrörelser min läspande röst. Det första taniga pojkar lär sig: Fly. Vänd bort blicken. Under lång tid var garderoben min tillflyktsort. Där kunde jag bli den jag ville. Där kunde jag glömma hur knytnävar känns.

På senare tid har mina selfies fungerat på samma vis: Ett kungarike att vara orörbar i. För den ilska och den instabila självtillit som följer reflexen att ständigt se sig om över ryggen tvättas inte bort i takt med att ens inkomst och mediala utrymme ökar. På mina självporträtt är jag aldrig rädd. Och till skillnad från de flesta andra män är jag inte rädd för att visa hud. För vad en instagrambild på min bara kropp säger – i högre utsträckning än att den är liggbar – är att den inte är till för att jävlas med. En signal till de män som så sent som för två år sen knackade mig bakifrån om att mina armar, hur mycket de än må flaxa, är starkare än era. I klartext: Det här är jag. Fuck you.

När Friends deklarerade att ”du är vacker som du är!” visade de prov på samma oförstående döva öra som så ofta har präglat debatten om selfies. Vad de gjorde – utöver att på ett smått reaktionärt vis särskilja skolgårdsmobbning från interaktiva plågoandar – var att i den goda viljans namn förstärka bilden av att det är den mobbade som gör fel. Exit: Bild på dig själv. Enter: Frid och fröjd. Det är ju trots allt insidan som räknas.

Men låt mig plantera en chockerande tanke: Tänk om insidan inte har carte blanche på jaget? Tänk om det finns styrka att hämta i självporträttet, en styrka som går bortanför likes och glada tillrop? Tänk om den duktiga samhällsdebattens rädsla för mänsklig yta – förklätt i ett förnumstigt och välmenande ”du är vacker som du är!” – säger mer om oss själva och om vad vi är rädda att tänka om den andre, än om bilden vi inte vill bedöma?

”Kan du inte le lite? Din blick ser så arg ut”, brukar mina vänner säga om mina selfies. Men det finns inga leenden att fyra av. Det finns bara två kajalbeprydda ögon som säger att den här läspande och tunna killen för sista gången har vänt bort blicken.

Kristofer Andersson

FAKTA

DEBATTÖREN

Kristofer Andersson. Chefredaktör bon.se, redaktionschef Bon.

DEBATTEN

För ett par veckor sen lanserade antimobbningsorganistionen Friends kampanjen #unselfie, som uppmanade unga att sluta lägga upp selfies, självporträtt, i sociala medier. De fick mycket kritik för den och backade delvis. Men grundtanken, att det selfies skulle vara något ytligt och därmed fel, är stark.