”Sahlin velar om FRA:s avlyssning”

Det är snart dags för ny omröstning i riksdagen om förslaget till massavlyssning i tele- och internetkablar. Alliansen förbereder sig för att rösta igenom några så kallade ”förstärkningar av integriteten” i FRA-lagen den 14 oktober. Redan den 1 december kopplas sedan kablarna in, och FRA ges därmed möjlighet att söka igenom stora mängder av våra telefonsamtal, vår e-post och våra andra förehavanden på internet, i uppenbar konflikt med grundlagens skydd för vår privata kommunikation.

Samtidigt slår sig oppositionen för bröstet: ”om vi vinner valet ­river vi upp lagen!” utropas från både rött och grönt håll, senast av Mona Sahlin i SvD den 23 september. Och visst har de rödgröna ända sedan förra sommaren försökt profilera sig som motståndare till lagen. Men Sahlin talar mycket tyst om vad man egentligen vill göra i stället. Det enda som Socialdemokraterna är tydliga med om FRA-lagen är att ”integritetsfrågorna måste bli starkare” och att man ska ”ersätta den med en annan”.

I själva verket kommer alltså även Socialdemokraterna se till att kablarna för massavlyssning kopplas in igen, även om man först river upp lagen.

Trots pratet om att stärka integriteten vet vi efter det senaste årets FRA-debatt att signalspaning i kabel inte går att genomföra utan att staten ges fri tillgång till kablarna. Därför blir Socialdemokraternas bidrag till ”stärka integriteten”-baletten bara ännu en meningslös piruett i syfte att dölja den största kränkningen av medborgarnas privatliv som Sverige sett sedan andra världskriget: att allas vår kommunikation ska granskas av en statlig myndighet.

Det blir alltmer tydligt att oppositionens tal om att göra om lagen bara är tomt snack. Vem i oppositionen vågar ställa den avgörande frågan: måste Sverige, ett fritt och öppet samhälle, avlyssna alla sina medborgare för att kanske kunna förebygga något terrordåd någon gång i framtiden? Måste vi verkligen koppla in kablarna?

För om man accepterar att kablarna kopplas in finns det i grunden inget hinder för att acceptera andra kränkningar av grundläggande rättigheter i allmänt förebyggande syfte. Vi skulle aldrig gå med på att polisen fick genomsöka våra hem utan orsak, trots att det kanske skulle kunna förebygga ett eller annat missdåd. Vi accepterar inte heller tortyr, trots den information man skulle kunna få ut. På samma sätt är massavlyssning av medborgarna helt enkelt inte en acceptabel metod i ett demokratiskt samhälle.

Denna logik tycks accepteras av åtminstone Miljöpartiet. Maria Wetterstrand menade i en chatt med Expressen i juli 2008 att de aldrig kommer att ”acceptera ­någon lag som ger möjlighet till massavlyssning”.

Men i sin gemensamma motion om att riva upp lagen svajar nu oppositionen betänkligt på målet. Man pratar där i stället om vikten av signalspaning i kabel, och att fler myndigheter borde få tillgång till den. Sahlin har gjort klart vad som gäller. Socialdemokraterna tänker koppla in kablarna så fort de fått utreda frågan. Och Miljöpartiet är uppenbarligen inte berett att offra platsen i en rödgrön regering för att stå upp mot mass­avlyssningen, utan gömmer sig under tystnad bakom Social­demokraternas tomma löften.

Trots detta hoppas vi innerligt att oppositionen i omröstningen den 14 oktober, med stöd av några rakryggade alliansledamöter, lyckas förhindra att kablarna kopplas in den 1 december. Vad som därefter måste ta vid är dock ett stopp för föreställningen att våra brev och samtal helt plötsligt ska behöva granskas av staten och absolut inte något mer ohederligt fluff om ”värnande av integriteten”. ”Riv upp, gör om, koppla in!” duger inte!

Oppositionen måste börja tala klarspråk om FRA:s signalspaning i kabel. Det duger inte att hänvisa till en utredning – frågan rör ett avgörande politiskt ställningstagande. Man är skyldiga väljarna klara besked: Är de rödgröna beredda att en gång för alla säga nej till att stora mängder av vår kommunikation överförs till staten, eller inte?