Internet räddar också ungas liv

Häromdagen kunde man löpande följa en ung mans självmord på nätforumet Flashback. Det hela är förstås otroligt tragiskt. Självmord brukar vara det. Någon har tagit livet av sig inför en internetpublik. Därmed fokuserar många på nätet i allmänhet och Flashback i synnerhet. Det är värt att beröra, särskilt för mig som nätforskare.

Flashback ses av många som ett gränslöst forum. Lite klumpigt kan man säga att allt ryms däri. Riktigt så enkelt är det inte.

Det finns tydligt dragna interna gränser inom de flesta nätgemenskaper, så även på Flashback. På Flashback kan man exempelvis uttrycka nästan alla åsikter, förutom sådant som anses vara politiskt korrekt. Det är i varje fall inte accepterat att tillrättavisa någon som uttrycker något olämpligt eller oväntat. Ribban är nästan in absurdum hög.

Därför reflekteras det inte särskilt på saker som bortom Flashback skulle vara väldigt upprörande. Det anses inte vara konstigt när folk rapporterar drogeffekter, häver ur sig extrempolitiska åsikter eller ens diskuterar självmord. I det här fallet är det dock något som gör att det skiljer sig från mängden. Det var inte tomt snack, tankebollningar eller funderingar. Här tog faktiskt en ung människa sitt liv.

Efter att ha läst forumtråden som användes som självmordsdokumentation kan man konstatera att inställningen till självmordet med tiden svängt. Flera av dem som från början ifrågasatte trådskaparens uppsåt, som alltså inte tänkt att hotet om självmord var verkligt, gjorde en helomvändning när självmordet väl var ett faktum.

Någon förklarade till och med högljutt att denne nu mådde dåligt och inte ville ha fler tillrättavisande direktmeddelanden. Man kan tycka att insikten kommit för sent men det pekar ändå på en viktig poäng. Även frekventa skribenter på Flashback har ett samvete.

Tyvärr räckte det då inte i det här fallet. Insikten om allvaret kom när inget längre kunde göras.

Frågan många nu ställer sig är huruvida man kan se kopplingar mellan extrema nätkulturer och självmord. Svaret på den punkten är klart mer svårformulerat.

Antalet självmord har stadigt minskat de senaste trettio åren.

Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP) levererar tydlig statistik på den punkten. Här dras inga paralleller till nätkulturer eller internetrelaterade fenomen, men det är ändå en viktig sakupplysning att ha i bakhuvudet.

I stället för att diskutera om internets kollektiva upphetsning hetsar unga till att ta livet av sig, kan man i stället fråga sig vilken roll nätet har för människors välbefinnande. Det har, bland annat i Aftonbladet, skrivits om hur internet kan härbärgera sorg och svåra livsöden på ett sätt som tidigare varit svårhanterbart. Det stämmer säkerligen, och är helt klart värt att ta upp. Fungerande sociala sammanhang är enligt erfarenhet ett gott suicidpreventivt förarbete.

I tider när unga spenderar mycket tid på nätet kan man därför sluta sig till att de nätbaserade sociala gemenskaperna tar hand om mycket av den existentiella ångest som på något sätt hör ungdomen till.

Gemenskapen på forum som till exempel Flashback menar jag är i grunden positiv. Internet erbjuder sällskap åt de ensamma, en röst för de röstlösa. På det sättet kan internet erbjuda den basala trygghet som många behöver. Särskilt på Flashback, där människor som har svårt att finna sin plats i det vi kallar vardag möts, är den tryggheten viktig. Att samexistera med andra extremer är viktigare än man kanske tror.

Samtidigt är nätet som social arena inget färdigt. Vår bortomnätsliga civilisation har utvecklats under lång tid, och det vi känner som internet under bara något enstaka decennium. Vi borde därför inte låta den oro vi känner hämma oss, utan i stället se vad vi kan lära av det som hänt. När vi tillsammans resonerar kring detta gör vi ett nedslag i en pågående process som ännu inte hittat rätt.

Självmord fungerar inte sällan som en väckarklocka för de närmast sörjande. Låt oss hoppas att denna tragiska händelse kan göra internet än mer omtänksamt och medkännande.