Rätten till privatliv på nätet är hotad

Före riksdagsvalet undvek riksdagspartierna frågan om Datalagringsdirektivet som pesten. Visa av lärdomar från FRA-debatten och EU-valet vägrade man konsekvent att diskutera statens intrång i medborgarnas privatliv. Det fanns inga väljare att vinna på det, eftersom alla riksdagspartier i valkampanjen på något sätt bidrog till att urholka medborgarnas integritet. Man gjorde det genom att stödja integritetskränkande lagar och lagförslag, eller genom att binda upp sig i samarbeten med större partier med möjlighet att köra över de mindre i dessa frågor.

I den mån man alls närmade sig frågan handlade det om att man kände sig tvingad att införa Datalagringsdirektivet. Thomas Bodström presenterade till och med felaktiga siffror på hur mycket det skulle kosta Sverige att låta bli och i en valrörelse som bara kom att handla om kronor och ören var det en vinnande strategi. Vi som ville diskutera hur mycket datalagring kostar ur ett integritetsperspektiv lyckades tyvärr inte göra oss hörda. Det måste vi den här gången.

Alliansen har alltid varit för ett införande av Datalagringsdirektivet, men man talade vackert om att förstärka skyddet för den personliga integriteten. Det glömde man att tala om för justitieminister Beatrice Ask. Enligt Datalagringsdirektivet ska polisen få tillgång till lagrad information om det finns misstanke om något av de allra grövsta brotten. En läckt promemoria avslöjar dock att Justitiedepartementet nu vill slopa det kravet och låta polisen få ut uppgifter vid misstanke om vilket brott som helst, även när det rör sig om ringa brott med bötesstraff.

Det ska finnas en proportionalitet mellan brott och straff, det här förslaget sätter proportionaliteten ur spel. Man har tidigare hänvisat till att Datalagringsdirektivet ska hjälpa till att lösa grova brott och organiserad brottslighet, genom att lagra hur, med vem, när och varifrån vi kommunicerar med varandra. Nu vill man istället skärpa direktivet så att polisen också ska kunna hämta ut lagrad information om rödljuscyklister, fortkörare, fildelare, illegala invandrare och andra. Inget av dessa brott är av den grad att det är rimligt att polisen ska få ut integritetskränkande uppgifter. Brottet och straffet står inte i relation till varandra, speciellt inte när integritetskränkningen inte ens anses vara en del av själva straffet utan bara en del av arbetet.

Justitiedepartementets förslag tyder på ett totalt ointresse för medborgarnas privatliv. Man sänker ribban för inhämtning av lagrad data så att det räcker att man har en galen granne som polisanmäler en för förargelseväckande beteende för att man hämtar posten endast iförd morgonrock för att man ska kunna komma på fråga som potentiellt offer för datainhämtning och därmed få sitt privatliv uppfläkt.

Om förslaget blir verklighet kommer risken för integritetskränkningar i polisens regi och med Datalagringsdirektivets goda minne att leda till ett förändrat beteende. När det i princip inte finns några hinder kvar för polisen att plocka fram uppgifter om en person kommer människor att dra sig för att göra saker även om de inte är olagliga. Man blir rädd att dra till sig oönskad uppmärksamhet. Hotet om integritetskränkningen blir på så sätt ett förtida utmätt straff, även för de som är oskyldiga.

Alliansen och Socialdemokraterna är för Datalagringsdirektivet. Miljöpartiet och Vänsterpartiet vacklar, men känner sig tvingade att införa det i minsta möjliga omfattning. Om Miljöpartiet och Vänsterpartiet verkligen står för sina tvivel, så är det nu de ska sätta ner foten. Vi är på väg att få ett Datalagringsdirektiv med extra allt, inte ett Datalagringsdirektiv i minsta möjliga omfattning.

FRA-debatten handlade om exakt samma värderingar som frågan om Datalagringsdirektivet. Då stod Piratpartiet sida vid sida med representanter från i stort sett alla andra partier och många olika organisationer. Piratpartiet kommer att ta fajten mot Datalagringsdirektivet. Jag hoppas att vi slipper ta den själva.

Anna Troberg
Vice partiledare Piratpartiet