ÅSIKT

Man blir inte dum av att vara lycklig

Debattören: Tacksamheten är en revolutionerande kvinnokraft

Liksom Julia Roberts i ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” (här med Luca Argentero och Tuva Novotny) beslutade sig debattören för att bli lycklig.
Liksom Julia Roberts i ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” (här med Luca Argentero och Tuva Novotny) beslutade sig debattören för att bli lycklig.Foto: COLUMBIA PICTURES
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

För ett halvt år sedan blev jag taggad i ett foto på Facebook.

Jag fick en chock när jag såg mig själv. Var jag verkligen så här sur, utsjasad och förgrämd som bilden visade? Visst hade jag stressat lite väl mycket på jobbet. Ätit som en gathund: när som helst, vad som helst. Retat upp mig på allt från världsläget till sega expediter. Och jag insåg till min fasa att lite till av den här livsföringen, så kommer jag att helt självförvållat belasta den redan hårt prövade sjukvården.

Liksom Elisabeth Gilbert i ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” var jag i kris. Och liksom hon fattade jag ett beslut.

Jag bestämde mig nämligen för att bli lycklig. För att komma dit skulle jag vara mer i min kropp och mindre i mitt huvud. Jag skulle sluta vara sur och bli mer tacksam.

Inget lätt beslut, kan jag ju säga, för en intellektuell som försörjer sig på sitt kritiska tänkande. Var skulle jag vara om inte i huvudet?

I takt med att mitt personliga projekt fortskred upptäckte jag flera saker.

För det första blir man bättre på att tänka kritiskt om man gör det fokuserat, när det behövs. Att planlöst strö ut sitt sura, misstänksamma analyserande över hela sin vardag tar bara onödig energi.

För det andra tänker man bättre överhuvudtaget om man njuter av livet i stället för att leta fel på det.

För det tredje förstod jag varför tacksamhetstrenden provocerar.

Ordet ”tack” är å ena sidan en av svenska språkets mest slitna vardagsord. Ja, tack. Nej, tack. Tack själv. Tackar som frågar. Tacka vet jag.

Å andra sidan är tacksamhet ett mycket problematiskt begrepp i Sverige.

Ordet är historiskt sett belastat med dåliga associationer. Det minner oss om fattigvårdens människoförakt. Om hur man fick buga och tacka patron med mössan i hand. Tacksamheten har genom tiderna använts som medel för klassförtryck. Ett sätt att hålla de redan svaga ännu längre ner.

Svenska folkrörelser har kämpat för att befria människors medvetanden från underdånighet.

Och man tackar väl inte för sådant som är ens självklara rättigheter?

Då framstår ju välbeställda medelklasskvinnor, som sitter och gråter när de ser Julia Roberts karaktär finna okomplicerad lycka i filmen, byggd på Gilberts bok, som ena självupptagna historielösa stackare.

De borde torka tårarna, samla ihop kjolarna och börja kämpa för en bättre värld i stället för att tacka livet i tid och otid.

Att tacka betyder ju att man är nöjd med något. Vad finns det att vara nöjd med i vår plågade värld, där miljökatastrofer och terrorhot och fattigdom aldrig verkar ta slut?

Ändå tycker jag att alla vi som inspirerats av Elisabeth Gilbert till att betrakta oss själva med snällare ögon ska sträcka på oss och sluta skämmas. Jag tror att just tacksamhet kan hjälpa oss att skapa en bättre värld.

Saken är den att när man säger tack erkänner man sitt beroende. Av andra människor. Av världen. Av livet.

Att erkänna sitt beroende av andra provocerar i ett samhälle som bygger på konkurrens. Själv är alltså inte bäste dräng eller gumma. Vi kommer ingenstans utan att andra människor stöttar oss och ger av sig själva. Vi är totalt utlämnade om vi inte hjälps åt.

Tacksamhet tillåter mig att släppa taget om mitt jag. Tacksamhet öppnar vägen till gemenskap, till solidariska lösningar. Tacksamhet gör mig medveten om mina egna resurser. Jag ser hur mycket jag har fått och blir peppad att ge detta goda vidare. Såväl på det personliga som på det globala planet. Därför är tacksamheten en revolutionerande kraft.

Visst finns det starka kommersiella intressen bakom tacksamhetstrenden. Köp boken, se filmen, ladda ner appen.

Nej, vi ska inte skruva av huvudet helt. Men gärna lossa lite på det.

Ät glass! Klä dig i klänning! Flörta! Se dig själv som en del av något större! Bestäm själv om detta större ska vara ett politiskt parti, en biståndsorganisation eller en bokcirkel med grannarna.

Tacka livet, bli på bättre humör och ge järnet där ute. För det du tror på.

FAKTA

Inga-Lina Lindqvist, 46 , Kista. Författare.

Elizabeth Gilberts mastodontsäljare ”Lyckan, kärleken och meningen med livet”, även som film med Julia Roberts i huvudrollen, får kvinnor över hela världen att gråta av igenkänning. Tacksamhetstrenden passiviserar, skrev Jenny Sonesson (FP) i en debattartikel i fredags. Tvärtom, menar dagens debattör.

Inga-Lina Lindqvist