Vi får inte bara se på när kvinnor blir slagna

I mer än tio år har jag rest runt i Sverige för att träffa människor och lyssna till deras berättelser och tankar om Sverige, vad som fungerar bra och vad som kan bli bättre. Under den här hösten har jag rest för att lära mer om det kanske mest hänsynslösa och psykiskt utdragna våld vi finner i vårt samhälle – det som finns inom hemmets fyra väggar. Jag ville fördjupa mig och gå förbi förenklingarna och de förutfattade meningarna. Det blev totalt sju resor, där jag träffat några av dem som vet att berätta – offren, förövarna och experterna. Några tydliga intryck har följt mig från dessa möten.

Allt för mångas vardag i Sverige präglas av våld. Att utsättas för våld är en av de största frihetsinskränkningarna vi som människor kan uppleva. Våldet begränsar oss och påverkar vårt sätt att leva, vår syn på oss själva och på varandra.

Våldet tar sig olika uttryck. Om du är man och blir misshandlad, då säger statistiken att det ofta är på allmän plats med okänd gärningsman. Är du kvinna, då är det oftast i hemmet och en närstående gärningsman. Våld mot kvinnor upprepas också och ökar i intensitet ju längre relationen pågår. Varannan kvinna som blivit utsatt för våld berättar att det har hänt tidigare och var tredje polisanmälan följs av en ny inom ett år. För 17 kvinnor varje år blir kulmen till slut det dödliga våldet.

För bara femton år sedan varken gjordes eller pratades det mycket om den här typen av våld. Och även om det är en mycket lång väg kvar tror och hoppas jag att vi har blivit lite bättre i båda delarna i dag.

Genom en särskild handlingsplan har regeringen satsat över en miljard kronor på att bekämpa våldet. Genom skärpta straff för våldsbrott, utbildning av domare, bättre spårsäkring och en satsning på fler poliser förstärker vi rättskedjan. En förstärkt socialtjänst och socialtjänstlag samt ökat stöd till kvinnojourerna tydliggör de utsattas behov av skydd och stöd. Den haveriutredning som från och med i morgon ska inledas varje gång en kvinna eller man avlider med anledning av brott av närstående kan hjälpa oss att se vilka tecken som missats.

Det här är viktiga delar. Men allt kan och måste bli bättre. Utifrån mina intryck från höstens möten vill jag nämna några särskilt viktiga punkter att ta med oss i det fortsatta arbetet.

För det första: Ta avstånd från våldet. Den uppgiften är hela samhällets ansvar. Vi måste var och en som människa och medborgare visa vår avsky mot våld och ta tydlig ställning mot våldet.

För det andra: Förstärk arbetet med att bekämpa brottet, straffa brottslingarna och ge brottsoffren upprättelse. Jag vill nu öppna för att gå fram med nya straffskärpningar, särskilt för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning.

För det tredje: Förstärk stödet och skyddet åt de drabbade. Genom ökade resurser kan kvinnojourerna fortsätta och utveckla sitt viktiga arbete. Jag skulle därtill vilja se att polisen ser till att ha personliga kontaktpersoner på plats för dem som anmäler relationsnära våld. Det finns på sina håll, men förtjänar att finnas i hela Sverige.

För det fjärde: Möjliggör förstärkt kunskap och utbildning. Med en förstärkning av verksamheten vid Nationellt Centrum för Kvinnofrid i Uppsala kan fler ta del av forskning och metodutveckling. Jag vill också få på plats en ny kartläggning av hur utbrett våldet är. Om vi ska kunna göra rätt saker behöver vi veta hur stort samhällsproblemet är.

För det femte: Samordna och samverka bättre. Tack vare regeringens handlingsplan finns mer av resurser och verktyg. Det är nu hög tid att detta börjar ge resultat. Därför har jag bett justitieministern att samla dem som på ett eller annat sätt har i ansvar att bekämpa relationsnära våld, på samma sätt som när vi kallade till samling för att bekämpa organiserad brottslighet. Vi vill höra vad de gör, vad som kan utvecklas och vad vi gemensamt kan förbättra.

Detta är några är mina slutsatser och några viktiga steg att pröva. Låt oss nu alla se det fortsatta arbetet som den gemensamma utmaning det är.