Debatt

Jag kan inte längre vara mig själv här

Debattören: Fundamentalismens skugga vilar allt tyngre över Husby

Zeliha Dagli i Husby.
Zeliha Dagli i Husby.Foto: Björn Lindahl

Jag funderar på att efter trettio år i Sverige på nytt söka asyl här. Anledningen är att jag inte längre fritt kan diskutera rätten till abort, rätten till min kropp, rätten till ömsesidig kärlek som inte kan påtvingas, rätten att vistas och använda offentliga platser och otaliga andra begränsningar av kända och okända personer i min närmaste omgivning i Husby utanför Stockholm.

Jag är inte längre jag. Alla som arbetar på myndigheterna åker hem till sina hem i Östermalm och Södermalm medan jag stannar kvar i Husby. En gång i tiden rymde jag, livrädd från min barndoms imamer i forna hemlandet. Några av dem kontrollerade stenhårt flickorna i byn. Äldre flickor fick inte passera över torget i byn utan fick smyga och ta omvägar och göra sig “osynliga”.

Den skuggan förföljde mig och i Sverige försökte jag få lugn och ro. Men i Uppsala, dit jag först kom, fortsatte mitt liv att kontrolleras av mina landsmän och jag flydde från skuggan till Stockholm och hamnade i Rinkeby. Även där förföljdes jag av ”skuggan” och jag befinner mig nu Husby. Här finns alla ”skuggor” man kan tänka sig och jag har inte heller här rätt till ett öppet självständigt liv utan är ständigt påpassad.

Jag vill ha en fristad och jag vill kunna ta ett glas öl med mina vänner Lars, Hassan, Maria, Osman, Ayse och andra. Jag vill också kunna gå på pensionärsföreningen och lyssna på jazz och dansa twist. Jag vill odla grönsaker på min kolonilott i kortbyxor och umgås med mina vänner och gå på badhuset i bikini.

I mitt område vill jag slippa fördömande blickar av stirrande män. Jag vill ta hem vem jag vill men i dag kan jag inget då mina rättigheter begränsas och styrs i mitt bostadsområde. Alla dessa skäggiga ”skuggor” skrämmer mig.

Hjälp mig, kära vänner, att finna en fristad. Jag har sökt minst 100 lägenheter innanför tullarna men det verkar omöjligt. Flera gånger har jag varit och tittat på lägenheter men fått svaret: ”tyvärr, din inkomst räcker inte”.

Vi, jag och några vänner, drev tidigare Husby träff där vi sågs en gång i veckan och erbjöd kvinnorna i området gratis lokal. Vi kallade mötesplatsen ”Gränslöst café”. Där planerade vi och genomförde gemensamma aktiviteter. En gång kom nästan 400 kvinnor dit, det var när vi ordnade en paneldebatt och de ställde politiker mot väggen. Vid bränderna i Husby för tvår år sen gick vi tillsammans ut och pratade med föräldrar och ungdomar och ordnade demonstrationer mot våldet.

Nyligen träffade jag politiska vänner, kvinnor som liksom jag är arga och besvikna på att vi inte blir lyssnade på ens av dem som säger sig företräda oss kvinnor i förorten. Nu väller vår ilska fram.

Järvafältet är vackert och kunde sjuda av liv och olikheternas harmoni genom utomhusteater, jazzkonserter, folkdans och det ligger på bekvämt cykelavstånd från innerstan. Men fundamentalismens skugga vilar allt tyngre över vårt vackra område. Vi kvinnor i Husby försökte bidra genom ”Gränslöst café” på Husby-träffen men fick inte vara kvar.

Vi är många kvinnor som är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten här. Är inte Husby en del av Sverige, gäller reglerna inte här? Jag orkar inte längre utan vill återigen söka asyl i mitt andra hemland Sverige.

Zeliha Dagli

FAKTA

DEBATTÖREN

Zeliha Dagli. Sekulär feminist och aktivist, boende i Husby.

DEBATTEN

Zeliha Dagli flydde från fundamentalismen för 30 år sedan. I dag bor hon i stockholmsförorten Husby – men förtrycket har återvänt. Mina rättigheter begränsas och styrs i mitt eget bostadsområde, skriver hon.