En ensidig debatt om slagna kvinnor

Våld mot kvinnor är centralt på dagens jämställdhetsagenda. Polis och åklagare specialut­bildas – med högst varierande resultat dock – och den politiker finns inte som aldrig uttalat sin avsky för kvinnovåldet. Själv har jag emellertid länge haft svårt att bli riktigt engagerad. Varför?

Jag fick anledning att tänka över den frågan nu i höst när Hertha, Sveriges och världens äldsta kvinnotidning firar 150 år. Till festen var jag ombedd att hålla ett kortare tal.

Så här tänker jag:

Idén att kvinnan är människa och ska göra anspråk på att ha mänskliga rättigheter är en följd av 1789 års idéer. De som sammanfattas under parollen frihet, jämlikhet, broderskap – hoppsan, syskonskap ska det förstås vara. Kvinnorna skulle ha samma rättigheter som männen, medborgerliga och ekonomiska, var den djärva tanken hos de första aktivisterna. De fick betala dyrt, åtminstone en av dem, Olympe de Gouges, slutade på schavotten.

Argumenten höll dock, och var lätta att föra fram för så vitt man accepterade utgångspunkten: Kvinnan var en människa som mannen.

Men det gjorde inte alla. En annan tankelinje sa tvärtom att kvinnor är annorlunda än män, men just detta annorlundaskap gör att de också ska ha ett ord med i laget när samhällsfrågor diskuteras. Däremot ska de kanske inte verka på samma områden som män och inte under samma villkor.

Den här andra tankelinjen gjorde det enkelt att stänga kvinnor ute från delar av arbetslivet, till exempel hyggligt betalt nattarbete, och från högre utbildning som krävdes för ansvars­fulla och inkomstbringande poster.

De här två linjerna kallas likhets- och särartsfeminism och har funnits och finns alltjämt i diskussionen. Utan tvivel har emellertid den ena, likhetslinjen, varit mer framgångsrik. Kvinnor i Sverige och andra västländer har sedan länge politiska rättigheter och lagliga möjligheter att verka på alla yrkesområden, de har egen ekonomi och är föräldrar på samma villkor som män. Och de här rättigheterna har vi uppnått genom att envist hävda att vi är människor och kan ta ansvar för våra egna liv.

Särartslinjen behövs också, det måste jag ledsamt nog medge. Män och kvinnor har inte samma villkor, lever inte samma liv och det finns dessutom en avgörande skillnad: Kvinnor föder barn. Inte alla kvinnor – och framförallt – inte mer än under en begränsad tid i våra liv.

Men ska dessa kvinnointressen komma fram i vårt samhälle är det genom att kvinnor har del i den makt som förr var ett mansmonopol. Det vill säga den politiska och ekonomiska. Och det har vi alltså nu.

Likhetstankens seger över hela linjen. Så har jag sett det och så ser jag det alltjämt. Därför har jag svårt att engagera mig i diskussionen om våld mot kvinnor. Först en reservation: Visst vet jag att det finns män som misshandlar sina närstående, det har det alltid gjort och nästan alltid har det varit kopplat till alkoholmissbruk.

Och visst kan jag förstå att människor har svårt att bryta en relation, att vi då kan behöva hjälp och stöd från utomstående. Men vad jag inte förstår är det drag av hjälplös offermentalitet som tillskrivs kvinnor. Männen är busarna, kvinnorna offren. Svart och vitt. Manifestationer mot kvinnovåldet (som alltså ska utläsas våld mot kvinnor) hålls.

Det här är lika förenklande som förnedrande. I mer än ett sekel har kvinnorörelsen krävt myndighet och rättigheter på lika villkor. Men rättigheternas andra sida är ansvaret. Kvinnor är lika kapabla att svara för sina liv som män. Då går det inte att ha ett ensidigt offerperspektiv. Människor utmanar och är aggressiva, kvinnor måhända oftare med ord än med knytnävar.

Människor blir orättvist behandlade, män som kvinnor. Vi handlar oöverlagt, vi blir rasande. Vi får ta ansvaret för följderna som fullvärdiga medborgare, också vi kvinnor. Det kan vi tacka tidigare generationers aktivister för. I det perspektivet är vårt sätt att behandla våld och kvinnor inget framsteg. Där kvinnor generellt ses som offer finns ett överseende som knappt döljer föraktet.

Själv känner jag mig generad och besviken. Är vi inte mognare än så?