Jämställdhet är inte ett ”i-landsproblem”

Hej Göran!

För ett kort ögonblick trodde vi att Sverige fått en egen legominister när du dök upp i legolådan, förlåt legodebatten. Vi efterfrågar självklart inte någon sådan. Däremot är det på tiden att legoland tar steget in i det nya millenniet. För trots att ”landet” är en teknisk supermakt är värderingarna från gammelmormors tid.

När vi skrev att ”det kanske rentav är dags att ta till hotet om kvotering” var det självklart med ironi men det var också ett uttryck för vår ilska över att inget händer.

Trist att du och många andra snubblade på det ordet och inte kom vidare. Så att vi kan börja diskutera det som vår text verkligen handlar om- vart tog legobrudarna vägen?

Det har däremot flera tyska och danska tidningar som har uppmärksammat vår artikel gjort.

Göran, vi fick en känsla av att du vill få oss att framstå som ett hot mot ”verklighetens folk”. Vi förstår inte vad du pratar om. Som arbetande småbarnsföräldrar med ena foten i vällingkastrullen känner vi oss i högsta grad som vanligt folk. Och precis som hos många andra låg det både barbiedockor till våra döttrar och coola bilar till våra söner under granen på julafton.

För du, som själv har barn, vet att det inte funkar att rabbla teser som förälder. Vi kompromissar varenda dag. Men i vårt jobb som medarbetare på Föräldrar och barn, ett av landets största föräldramagasin, träffar vi många föräldrar som, liksom vi, upplever att de kämpar i motvind mot leksaksjättarnas ofta stereotypa ideal.

Göran, du applåderar vår granskning av leksaksindustrin men du tycker att något gått snett när föräldrar lägger ansvaret på leksakstillverkarna och politikerna. Självklart är det vi föräldrar som har ansvaret för våra barns fostran, men ett seriöst leksaksföretag som Lego måste också ta ett större ansvar. Det räcker inte att bara sälja så många klossar som möjligt. Vi tror att du och många andra delar den uppfattningen.

För när vi var barn hörde ju smålegolådan till våra allra käraste leksaker. Och vi hade massor av tjej- och killkompisar som också dyrkade sina legobyggen. När vi själva fick barn blev det uppenbart att nuförtiden är det nästan bara killar som drabbas av galopperande smålegofeber i sexårsåldern. Samtidigt som Lego fortsätter att lansera sig som en leksak för alla.

Det är det vi har problem med och nej, vi tycker inte att det är ett ”oviktigt i-landsproblem”, som många upprörda inlägg till artikeln har handlat om, när en av världens största leksakstillverkare är så totalt ur takt med tiden. För vi vet, precis som du Göran, att leksakerna påverkar våra barn vare sig vi vill det eller inte.

En av de danska tidningar som uppmärksammat vår artikel frågar Legos kommunikationschef om det finns planer på fler legogummor i askarna. Svaret blir nej därför att: ”når der optraeder en kvinde i drengelegetojet, bliver hun lagt til side”.

Då är vår stilla undran. Om pojkarna, som Lego vänder sig till, uppenbarligen inte ser legofigurerna som ”könlösa plastfigurer”. Varför förväntar man sig då att flickorna ska tycka att det är kul att leka med drösvis av grabbar i plast?

Att ”tjejer inte gillar att bygga med lego” har blivit en sanning, men om lego tog sitt ansvar, uppdaterade sitt plastrike och släppte ner betydligt fler än enstaka hästsvansfigurer i lådorna tror vi att lego skulle kränga grymt många legobyggen till tjejerna också.

Vi är inte alls ute efter millimeterrättvisa. Däremot är det hög tid att Legos kreativa ledning tar sig i kragen och använder sin sprudlande fantasi till att förvandla legoland till vad det borde vara – en modern, häftig och rolig värld för både flickor och pojkar.

Väljer lego att fortsätta strunta i halva målgruppen vilket de förstås är i sin fulla rätt att göra, ja, då tycker vi att de ska sluta surfa på sin gamla image som tillverkare av rara små klossar för alla och förpassa ordspråket om ”bara det bästa är gott nog” till samma bakgård som vår barndoms sönderlekta legolåda.