ÅSIKT

Zombier har en politisk sprängkraft

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Zombies kan visst hata överklassen. Bilden är från mässan Comic-Con i Los Angeles.
Foto: AP
Zombies kan visst hata överklassen. Bilden är från mässan Comic-Con i Los Angeles.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli beskriver (AB 13/8) det som brukar kallas nördkulturen som en verklighetsfrånvänd medelklassangelägenhet, designad att vända bort blickar från akut klassproblematik. Ett förfall av subkulturen som politisk metod beskrivs. Med samma resonemang kan kritiken gälla all underhållning, subkulturrelaterad eller inte, omfamnad av valfri samhällsklass. Verklighetsflykt och tidfördriv är saker de flesta ägnar sig åt, om inkomsten tillåter innehav av tv eller inköp av en och annan pocket.

Men Ringskog Ferrada-Nolis slutsatser går inte ihop. När det gäller den angripna, spretiga nördkulturen omfattar den uttryck, genrer, stilar och jargonger löpande som snitt genom klasspyramiden. Mina science fictionkamrater, skräckfilmskompisar, gothpolare och fantasyvänner under uppväxten hade föräldrar som var skogsarbetare, bönder, lärare, lagerarbetare, kommunpampar, brevbärare, vårdpersonal och arbetslösa. Spridningen ser fortfarande ungefär likadan ut, det sociala arvet har inte suddats ut när nya generationer nu anammar nördiga attityder.

Dessutom, i nördspecifika lågstatusgenrer som slasherhorror och billigt producerad zombiefilm ges uttryck för både klasshat och mer diskuterande attityder. Romeros zombiefilmer (han gör dem fortfarande) är troligen de tydligaste exemplen på politisk agenda, där konsumtionssamhället, klassrelaterade förtrycksmekanismer och rasism är uppenbara motiv.

Science fiction har varit ett politiskt kampmedel sedan genrens gryning. Genren används av de flesta: socialister, homoaktivister, liberaler, feminister och nyliberaler. Därför att den tillåter gestaltade samhälleliga hypoteser och alternativa läsningar av historien.

Slutligen, kritiken av det världsfrånvända: man måste inte begränsa sig till realistisk verklighetsåtergivning för att diskutera eller häckla, för att som kulturarbetare agera politiskt­ – om nu det alltid är målet. Realism är en metod bland flera att producera fiktion, att hävda annat vore verklighetsfrämmande. Vi har inget att vinna på renlärighet.

Leif Holmstrand
Författare och konstnär