Det här är inte barnpornografi

Romeo och Julia är en av världens mest populära berättelser. Men att göra en modern version av den berättelsen som seriealbum är inte tillrådligt. Serieskaparen kunde riskera att begå brottet att sprida barnpornografi.

Att det förhåller sig så är något som bekymrar oss två, Magnus Knutsson, serieförfattare och Tinet Elmgren, serietecknare. Därför vill vi komma med ett förslag som kan lösa problemet.

För att skydda barnen finns lagen om barnpornografibrott. Lagen är inte helt lätt att tolka, men vad som kan sägas är att man inte får sprida bilder av barn som på något sätt visas i sexuella situationer. Som barn räknas personer upp till 18 års ålder eller som inte har avslutat pubertetsutvecklingen. Och med bilder avses både fotografier och teckningar.

Mycket riktigt har ett antal teckningar i arkivet hos en översättare av manga (japanska serier) av Uppsala tingsrätt bestämts vara barnpornografi. Det här betyder att också tecknade serier kan vara barnpornografi.

Svenska serieskapare ställs nu inför ett problem. Hur ska vi veta om en serie vi gjort bryter mot lagen? En juridiskt sakkunnig har pekat på att endast ett sätt finns: Att polisanmäla sin serie och låta en åklagare ta ställning till den.

Men den sakkunnige avrådde också från metoden. Även om vi skulle bli friade är det inte lämpligt att en seriös konstnär blir inblandad i ärenden som har med barnpornografi att göra. I stället rekommenderades vi att inte göra serier som tar upp ämnet ungdom och sexualitet.

Rekommendationen är naturligtvis orimlig. Få ämnen är så på en gång allmängiltiga och angelägna som ungdom och sexualitet.

I till exempel en serie som Tinet Elmgren arbetar med förälskar sig huvudpersonen, sexton år gammal, i en kille som är tio år äldre än henne. De kommer att ha sex när hon är sjutton år gammal. Om de vore riktiga människor skulle alla uttryck för deras förhållande vara lagliga, men eftersom de är seriefigurer har det visat sig bli mer komplicerat. Frågan är, hur mycket kan visas eller ens antydas av dessa två figurers sexuella förhållande utan att någon åklagare kan anse det vara barnpornografi?

Genom lagen om barnpornografibrott har alltså vi serieskapare försatts i en orimlig situation. Eftersom det visat sig så svårt att i förväg veta vad som kan klassas som barnpornografi måste vi antingen avhålla oss från angelägna ämnen eller riskera att begå brott. Därför tänker vi två nu presentera en lösning på problemet.

1954 inrättades i USA The Comics Code Authority. Dit kunde serieförlagen skicka sina tidningar för granskning. Organisationen kontrollerade om tidningarnas innehåll följde uppställda regler. Var det så, auktoriserades tidningarna med ett speciellt märke på omslaget.

På samma sätt kunde ett kontrollorgan, låt oss kalla det Serienämnden, skapas i Sverige. Dit kunde serieskapare skicka sina verk för granskning. Serienämnden borde ha möjlighet att både peka på enskilda olämpliga rutor och att finna hela projekt diskutabla. Genom att ta till sig organisationens anmärkningar kunde så serieskaparna vara säkra på att inte begå brott när de publicerade sina serier.

Men Serienämnden kunde även fungera förebyggande. Lagen är bestämd på en punkt: personer vars pubertetsutveckling inte är fullbordad får inte visas i tveksamma situationer. Emellertid kan graden av avslutning på denna utveckling vara svår att bedöma. Serienämnden borde därför publicera diagram innehållande exempel på figurer med fullbordad pubertetsutveckling, så kallade bröstguider och kroppsbehåringsguider. Dessa kunde sedan distribueras till svenska serietecknare.

Om någon nu skulle misstänka att vi för fram förslag som inte är på allvar, så har denna helt rätt. Förslagen är absurda, men lika absurd är lagen om barnpornografibrott.

Den verkliga lösningen på vårt problem vore att lagen omformas så att serieskapare får samma yttrandefrihet som poeter eller deckarförfattare. Att det för tecknade serier kan råda samma konstnärliga frihet som för andra konstarter.