ÅSIKT

”Aftonbladet ger en skev bild av förorten”

Ari Amin om mediernas bild av stenkastningen i förorterna

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Under hösten har det varit en intensiv debatt om de oroligheter som pågår i olika förorter runt om i Sverige. För ett par veckor sedan var jag med i ett reportage i Aftonbladet med anledning av detta, det skulle handla om varför kravallerna pågick och vad lösningen kan vara.

Reportern fick storyn och resultatet var enligt mig ett hatiskt stycke som fick mig att bli frustrerad, arg och mycket besviken. Nu skriver jag med mina ord och på mitt sätt om oroligheterna runt om i staden. Jag vill fortsätta skriva om mina erfarenheter.

Jag var ett år gammal när jag kom till Sverige. Mina föräldrar hade vuxit upp i Kurdistan men kom att behöva lämna det för att familjen skulle ha en chans att överleva. Vi kom till Hammarkullen 1993. Redan då var det ganska segregerat.

Morsan ville flytta från Hammarkullen redan första dagen. När vi sökte lägenheter fick vi alltid höra att det antingen inte finns några lägenheter eller att vi fick sätta oss i kö. Till slut köpte vi hus i Angered. Varför i Angered? Jo, efter fjorton år då man bara sett invandrare och få svenskar – då är man för rädd att flytta till ett svenskt område. Jag vet att många inte vill bo i förorten för segregeringen.

Segregationen har skapat blattesvenskan. Vi har många egna ord som Shoo, fetaste, grymmigaste med flera. Jag har upplevt att det blev bättre när jag kom till gymnasiet. Jag hade stora problem för jag pratade inte bra svenska men om du hade frågat mig hade jag svarat att jag pratade den ”bästaste” svenskan.

Många i förorten känner att de har en mur omkring sig och man känner sig trygg innanför muren. Jag kan inte tänka mig att flytta från Angered. Jag tror att jag är för rädd för det svenska samhället och jag tror att det svenska samhället är rädd för oss. I högstadiet hade vi en svensk tjej i vår klass. Resten var från alla möjliga länder. Hon anpassade sig efter oss. Jag tycker inte att vi borde haft en svensk i klassen. Jag tycker att halva klassen borde vara svenskar.

Jag tror att det som skapade problemen från början är klassklyftorna. Människor har tröttnat på att leva på socialbidrag och a-kassa. De har tröttnat på att inte kunna betala av sina studielån och skulder. De varslade har påverkats jättemycket. De som bor här vill ha jobb!

De har inga betyg, ingen gymnasiekompetens och inga erfarenheter. Det första arbetsmarknaden frågar efter är just detta; betyg, kompetens och erfarenhet. Då blir de rastlösa.

En grupp av de som vandaliserar är just rastlösa ungdomar. En annan grupp är de som på allvar tror att de protesterar. Den tredje gruppen är barn från tio-elva års ålder, som hänger på och ser det som en aktivitet.

Vissa har föräldrar som påverkats av arbetslösheten. När man kommer hem och frågar efter pengar och de inte har så blir man frustrerad. Varför har andra men inte jag?.

Åter till reportaget där jag förekom. Jag hade blivit uppringd av en reporter för att som ung i förorten berätta om vad det är som händer och vad lösningen till kravallerna kan vara. Jag såg det som en chans att få berätta om folket bakom rubrikerna.

Istället blev det nya, och värre rubriker! När artikeln kom ut målades vi ut som ”nattens barn”. Det var det dummaste jag hört. Kastar stenar och sätter eld på bilar och mörda poliser. Varifrån kom det? För mig är det här exempel på en skev medierapportering. I en rättvis medierapportering ingår inte att felcitera ungdomar eller ställa ledande frågor som sedan klipps ihop till en helt annan story. Jag tror att reportrarna som träffade oss redan hade en färdig artikel de ville skriva. Rubrikerna och artiklarna om situationen i förorterna har i alla tider påverkat hur människorna där beter sig.

Den här typen av rapportering tror jag får fördomarna att växa och det blir svårare att värdera oss i förorten som normala. Medierna har snarare bekräftat den negativa bilden av förorten och denna gång gjort den ännu värre. Om media gång på gång berättar om det mångkulturella Angered och berättar om all världens musik, seder, mat med mera hade många säkert varit mindre rädda och framförallt - människor hade varit nyfikna att ta sig hit!

En annan del av lösningen handlar om att vi från andra länder än just Sverige vill integreras. Jag vill kunna vara stolt över det mångkulturella. Vi måste kunna dela med oss det positiva i såväl den svenska som utländska kulturen. Bli respekterade och respektera. Vi vill vara en del av det svenska samhället.

Politikerna har en väldigt stor roll i det här. De satsar inte på förorten på rätt sätt. Arbetslösheten ÄR ett stort problem. Det vi här ute i förorten mest av allt önskar, är – ett jobb.

Första gången någon frågade mig vad jag ska göra efter gymnasiet svarade jag att jag vill hitta ett jobb direkt och börja bygga upp en framtid. Jag tänkte inte så mycket på min kapacitet. Vad jag faktiskt kan och skulle kunna bli. Majoriteten innanför förortens murar blir glada för ett jobb med en egen lön. Då kan vi tjäna pengar, känna stolthet och bilda den familj som för många är den högsta drömmen av alla. Min dröm är att bli världens bästa pappa och världens bästa polis.

I mediernas rapportering är jag ett nattens barn som härjar i förorten. Mitt sanna jag är en kille som åker till hemlandet och känner sig som en turist. När han kommer hem till ett svenskt område är han turist.

I förorten med det varma folket, som i medievärlden tas upp och betraktas som djur – då är han hemma.

FAKTA

SVAR FRÅN CLAES PETERSSON:

Först och främst är det viktigt att poängtera att Aftonbladets reportage gjordes på två platser. Undertecknad bevakade Göteborgs förorter och reporterkollegan Jill Sjölund bevakade Gottsunda. Det huvudsakliga fokuset i artikeln ligger dock på Gottsunda där vi träffade ungdomar som var mycket hatiska mot samhället och polisen. Men under denna och tidigare reportageresor i samma ärende har vi mött samma hat och utanförskap i Göteborg. Ett 20-tal förortsattentat, de flesta i Göteborg, hade inträffat de två veckorna före vår reportageresa.

För att få bakgrunden i Göteborg tog vi kontakt med Ari Amin, tidigare aktiv i Kriminellas Revansch i Samhället, den Ari Amin som nu kritiserar artikeln. Jag var tydlig med att reportaget handlade om förortsoroligheterna. Amin satte mig då i kontakt med Egget, som av Ari Amin presenterades som en ledarfigur i området med ett kriminellt förflutet, stort kontaktnät och stor kunskap om stenkastningen. Deras uppdrag blev att berätta om bakgrunden till stenkastningen och bränderna. Det poängteras i artikeln att Egget inte är delaktig i stenkastningen.

Tyvärr smög sig sedan ett faktafel in om tidpunkten för intervjun och ett av brandattentaten. Men i övrigt är rapporteringen från vårt möte korrekt. Ungdomarna berättade bland annat om stängda fritidsgårdar och bristen på jobb. Allt detta spelades in på en intervjubandspelare och finns korrekt återgivet i artikeln. Jag kan bara beklaga om Ari Amin ångrar sin medverkan i reportaget.

Claes Petersson, reporter, Aftonbladet

Ari Amin, 19, student, Angered.

Förorterna utanför Göteborg, Malmö och Uppsala hamnade under hösten i mediernas fokus efter oroligheter där unga satte bilar i brand och kastade sten mot polis och brandkår.

Ari Amin