ÅSIKT

Därför skräms popvänstern av ”Solsidan”

Replik: Elise Claeson svarar Uje Brandelius: En klass på stark frammarsch behöver inte dölja sina svagheter

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Naturligtvis är det en man ur popvänstern som skräms av ”Solsidans” publikframgångar. De gamla makthavarna ger inte ifrån sig makten frivilligt till uppkomlingar.

Sångaren i Doktor Kosmos och pressekreteraren i Vänsterpartiet är typisk för den lilla kulturvänsterelit som under decennier kunnat definiera hur vi ska vara och leva. Eller rättare sagt: hur vi inte ska vara och leva. Vi får vara och leva hur vi vill, bara vi inte blir småborgerlig medelklass.

Borgarbrackan är alla eliters mest föraktade person: en inskränkt, girig uppkomling utan smak och uppfostran.

I ”Solsidan” visas dessvärre värsta hatobjektet upp på bästa sändningstid. Och det dumma folket tittar, som om det var OS. Vart tog den beskedliga arbetarklassen med mössan i hand vägen?

Om 1900-talet var industrisamhällets och arbetarklassens tid, så är 2000-talet på väg att bli tjänste- och kunskapssamhällets och den småborgerliga medelklassens tid. Vi är alla på väg mot Solsidan.

Allt färre svenskar jobbar med tillverkning av varor. Företagens fabriker finns i Kina och andra länder med billig arbetskraft. I USA lär tjänstesektorns andel av ekonomin vara minst 80 procent.

USA är medelklassens hemland på jorden (därav vänsterns USA-hat) och där föddes den moderna medelklassen på 1950-och 1960-talet. Villaförorternas småborgerliga livsstil exporterades till världen, men i Sverige förtrycktes den länge av hög(s)kattesamhällets bidragsvälfärd. Nya Moderaternas jobbskatte-, rut- och rotavdrag har befriat den svenska småborgerligheten. Därför går sossarna tillbaka.

Medelklassen är den nya arbetarklassen och den söker sin historia, sin samtid och sin framtid på andra ställen än hos arbetarrörelsen.

Därför tittar vi på ”Solsidan” och ”Mad Men”. Båda dessa serier berättar varsin berättelse om medelklassens revansch.

Det är inga idealiseringar vi ser, utan ärliga berättelser om den prydliga ytan och den inte alltid lika vackra insidan. En klass på stark frammarsch behöver inte dölja sina svagheter.

”Buddenbrooks är propra utanpå, men svarta inuti”, säger en av bröderna Buddenbrook i julhelgens tevefilm, byggd på nobelpristagaren Thomas Manns berömda roman om en borgerlig familjs uppgång och fall.

Det är ingen slump att Dramaten repeterar Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”. Inget svenskt filmmanus har så vackert och avslöjande skildrat småborgerlighetens birollsgenombrott i Sverige för hundra år sedan.

Kultureliten förbereder sig nu motvilligt för en föraktad småborgerlig medelklass revansch på samhällsscenen – denna gång i huvudrollen.

Elise Claeson, fri skribent