Debatt

Bert Sundström är min hjälte

Staffan Heimerson: Reporterns sanna jag är att vara där det händer

Staffan Heimerson.
Staffan Heimerson.

Jag hade i morse kollat nyheterna från Kairo, blivit chockad och beklämd och innan jag satte mig ner och skrev den här artikeln hade jag – lite valhänt och sentimentalt – skickat i väg ett emejl till Bert Sundström med texten:

”Bert, Du är min hjälte. Reporterns sanna jag är att vara där det händer. Det som hänt dig är för jävligt – och, värre, det kommer att bli ännu vidrigare i kommande konflikter. Det är då det behövs sådana som du. Krya på dig! Hälsning etc.”

Jag har träffat tevemannen Sundström på fältet, bland annat i Amerika, och vet att han är rätta virket.

Jag vet också att det inte bara är otur det som hänt honom. Det ligger i sakens natur. Det hjälper inte att säga, som det – kvickt – hette i titeln till en bok om utrikeskorrespondenters arbetsvillkor utgiven i fjol av Reportrar utan gränser: ”Skjut inte på journalisten”.

Vissa element i krig – det kan vara säkerhetspolisen eller en mobb – ser journalister som en fiende, information som en fara.

Tacka fan för att journalister då riskerar att bli måltavlor. Jag räknar på fingrarna. Jo, fyra nära vänner till mig har dödats i krig. Arne Lemberg, som var min kanske allra närmsta vän, mördades 1979 av Idi Amins förbrytare i uniform i Uganda, David Blundy, en kollega från Sunday Times som jag jobbat mycket samman med, sköts ihjäl 1989 i inbördeskrigets San Salvador när han gett sig ut för att kolla fakta, (färgen på ett hus som han skildrade), Kurt Schork, som var Reuters byråchef i Sarajevo och utan vars hjälp jag inte skulle klarat livet där, sköts 2000 i Sierra Leone och för bara något år sedan, 2006, mördades i Somalia svensken Martin Adler, som varit min fotograf i Afghanistan och Mellanöstern.

Så varför i helvete ge sig ut på sådana uppdrag? I en uppsats för Reportrar utan gränser skrev jag:

”För den som på nära håll försöker skildra krigare och krigshandlingar finns det skäl att då och då fyllas av rädsla. Det smäller. Du begriper ingenting. Människor bär sig konstigt åt. Vaktposter luktar illa. Du har sannolikt inte ätit på många timmar och skulle hellre sitta med rena fingrar i en coffee shop.

Men, har jag funnit, i situationer då det är farligt, eller kan vara farligt, är det bara sällan du känner dig riktigt rädd. Du blir stoisk. Dina sinnen skärps. Du vill iaktta, du vill minnas, du vill anteckna, du vill spela in. Den enda rädsla du har tid för är rädslan för att konkurrenten – i mitt fall brukade denna vara Expressen – ska vara på plats, ha tagit sig längre fram och fått höra bättre vittnesmål, göra färgstarkare noteringar och vassare analys.”

Detta är naturligtvis personligt. Men jag tror att flera korrespondenter delar erfarenheten. Det är inte i första hand så som chefredaktörerna i högtistidstalen (och vid begravningarna) säger: ”Det är ett kall, det är en plikt för det fria ordet och demokratin”. Det är inte ett kall. Det är en last. Vi är där för intensiteten.

Den finaste korrespondenten av alla, polacken Ryszard Kapuscinski, har i sin ”Reporterns självporträtt” sagt, att ”det finns en kategori reportrar som fascineras av konflikter och spänningar. De behöver starka stimuli. Det är ju ingen som tvingar en. Faran för livet är alltid nära. Så uppenbarligen finns i mig något som är starkare än rädslan och dödsskräcken. (…) När jag for till Angola utgick jag ifrån att jag inte skulle komma därifrån.”

Reportrar var mycket säkrare i andra världskriget. Då tillhörde de en sida, sitt lands. (Ofta bar de till och med uniform). Vietnam var farligt, därför att kriget var så intensivt. Riktigt illa blev det under krigen i samband med Jugoslaviens upplösning. De stridande förbanden var soldatesk, ”tygellöst militärt manskap”, som ordet beskrivs av Svenska Akademien, ”odisciplinerade hoper av maroderande soldater”. Till detta kom deras irriterande slivovicberusning. Jisses. De rånade (Bosnienskriget kostade mig och Sveriges Radio tre bilar) och de sköt så det smällde i bilplåten. Hemliga polisen gav en gärna en omgång stryk.

Det har – det är det som nu visar sig i Kairo – blivit värre. Jag kan inte påminna mig en konflikt där så många kolleger på så kort tid utsatts för så mycket våld.

Det finns inget sätt att ge tillbaka – mera än att vara på plats nästa gång marken skälver av ett nertryckt folks vrede.

Det kommer att finns både gamla och nya reportrar på plats.

Fler kommer att råka illa ut – och en del av dem i onödan, nämligen av brist på träning – vana vid – abnorma situationer. Länge löste det sig genom att medierna höll sig med utrikeskorrespondenter. Korrarna användes till chockerade kostnader för att fylla kundkretsens – läsarnas – förväntningar på krig och kupper, kriser och komplotter. Korren hade den bästa yrkesegenskapen av alla: han hade varit där förr.

Som det ändrats! Den klassiske utrikeskorrespondenten står nu på listan över utrotningshotade arter.

Skälen är tre:

Dagens medier har ingen idealistisk syn på sin verksamhet. De är i branschen för att tjäna pengar. Mediedirektörerna vet att utlandsbevakning är kostsam och säger att den inte efterfrågad av publiken.

Nya medier håller högre hastighet i nyhetsbevakningen. Krisen är över innan reportern ens knutit skosnörena. Alla vinklar tagna, alla intervjuer gjorda. Storyn skrivs på redaktionen hemma i Sverige med hjälp av teve och twitter, nyhetsbyråer, bloggar och googling. Det blir möjligen korrekt – men framför allt själlöst.

Det halvt litterära, non-fiction-berättandet har fallit ur modet. Det finns för få talanger för att återupprätta det. De som fanns följde credot: skriv bara det du själv ser och hör och förstår. Försök inte ta hela bilden – det får de fixa hemma. Fyll kvoten med människor som berättar, med detaljer om nattkyla och vad folk har i hyddornas skafferier.

Men en historiekunnig, reflekterande människa, som ser färger, hör nyanser i röster, inte är så jävla tvärsäker, som ser det stora i det lilla och det lilla i det stora står inte etta på de moderna mediernas anställningslistor.

Staffan Heimerson
Legendarisk reporter och korrespondent
som i sommar kommer ut med boken
”Överallt och ingenstans. Resor, äventyr och en och annan tanke”