ÅSIKT

Kändisarnas öppenhet har inga gränser

Läkaren: Att berätta om sin terapi har blivit en statusmarkör

Den senaste tiden har ett flertal kändisar talat ut om sin terapi i medierna.
Den senaste tiden har ett flertal kändisar talat ut om sin terapi i medierna.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Förut var jag självgod, skrytsam och kaxig, men efter ett år i terapi är jag trevlig, snygg och jäkligt bra. Och ödmjuk.

Allt fler går i terapi i Sverige. Vi har dock en bit kvar till USA, där man förr sa ”Han är inte riktigt klok, han går i terapi”, och nu säger ”Han är inte riktigt klok, han går inte i terapi.”

Även kändisar går i terapi. De inte bara går i terapi, de talar om det offentligt. Varför gör de det? Det är givetvis inget att skämmas för, men varför har så många kändisar en längtan efter att tala om det för media? Är det status att gå i terapi? Jag har Porsche, Gucci-skor, Hermès-bälte och jag går i terapi. ”Jag får ångest av att må bra” är en replik som visar att man minsann inte är någon vanlig Svensson i Dressmann-kläder.

Sedan gäller det att hitta en duktig terapeut. Finns det kanske inne-terapeuter som är speciellt på modet, en slags psykoterapins Louis Vuitton-väskor? Jag går hos psykoterapeut Kurt Knepig, han tar 2 000 kronor i timmen och är jättesvår att få tid hos. Men han är jättebra. Han säger att jag är dysforisk och anal med inslag av narcissistisk megalomani.

Vad betyder det?

Att jag är en snål, uppblåst, egenkär skitstövel. Men det låter bättre när han säger det. Han är verkligen värd pengarna.

Om man har behov av att berätta om sin terapi, är inte det ett tecken på att man faktiskt behöver terapi?

Men kändisarna nöjer sig inte med att tala om att de går i terapi, de vill också tala om vad de pratar med terapeuten om. Vi får via media ta del av kända människors mest privata problem. Ingenting är hemligt. Det finns inga gränser för kändisarnas hänsynslösa öppenhet. Vi får reda på mer än vi önskar. Sjukdomar, sexuella problem, familjehemligheter – allt ska ut i offentlighetens ljus.

Mina hemorrojder är ovanligt stora i år och liksom kliar.

Jag har strutsfobi. Jag får ångest när jag ser en struts.

Jag kan bara ha sex om jag har huvudet i en grön papperskorg och någon spelar ”Konvaljens avsked” på trumpet.

Min morbror var pedofil. Eller om det var pediatriker, något med barn var det.

Jag var otrogen med min frus syster medan hennes hund såg på.

Duktiga kändisar anpassar sina uttalanden till den tidning de talar med. De talar ut om sin kalops i ”Allt om Mat” och om sin kollaps i ”Hänt i Veckan”.

Man kan kanske hävda att när kändisarna berättar om sin terapi blir de mer kända, och när de blir mer kända så blir de gladare. På så sätt har de blivit gladare av terapin och det är ju bra.

Kändisar vill tala och det finns säkert en publik som gärna lyssnar. Det vore därför en bra idé att direktsända kändisarnas terapisessioner på tv. Programmet skulle kunna heta ”Otrohet, fobier och nervsammanbrott – en helkväll med våra kändisar”. Tittarna kan luta sig tillbaka i soffan och se våra mest folkkära artister tala ut. Alkoholproblem, pillerknaprande och sexmissbruk kan på ett vackert sätt blandas med bekräftelsebehov, undringar om livets mening och felaktig potträning.

Det skrattas, skriks och gråts i en riktig mysafton för hela familjen.

Man kan också tänka sig en blandning av ”Idol” och kändisar som verkligen talar ut. I detta program har man inte en, utan tre terapeuter. Kändisarna berättar om sina problem och de tre terapeuterna sätter betyg på kändisens berättelse.

Är den tillräckligt smaskig?

Terapeuterna fäller lustiga och småelaka kommentarer om kändisens problem och bestämmer sedan om den tråkiga barndomen, dödsångesten och tablettmissbruket räcker till en finalplats.

I finalen får tv-tittarna ringa och rösta på den kändis de tycker är bäst. Är den populäre skådespelaren med mindervärdeskomplex, storhetsvansinne och fotsvamp bättre än den folkkära sångerskan med torgskräck, övergivenhetsångest och kluvna hårtoppar? Vem vinner? Ring och rösta!

FAKTA

Rickard Fuchs, 64, Stockholm. Läkare och författare.

Många offentliga personer väljer att öppet berätta om sina innersta tankar och privata problem. Men varför känner kända personer ett behov av att tala ut, och vill vi verkligen läsa om det? Debattören misstänker att terapeuten har blivit en statussymbol.

Rickard Fuchs