Hälsotidningarna gör ätstörningar normala

Jag vet kvinnor som blir överlyck­liga när de får chansen att träffa någon vän som har magsjuka eller influensa. De vill så gärna bli smittade för att få kräkas oavbrutet och sluta vara hungriga ett tag.

Ätstörningen betraktades för några år sedan som ett destruktivt sjukdomstillstånd som gömdes bakom låsta flick­rumsdörrar.­ I dag är läget ett annat. Tidningen­ ToppHälsa­ proklamerar att hungerkänslorna kommer och går, ingen anledning till panik. Man ska ha koll på tankar som att lågt blodsocker skulle­ vara en ursäkt för att äta – det är det enligt tidningen inte. För några år sedan­ beskrevs hälsa som att äta rätt och lagom.­ I dag innebär det i stället att identifiera och radera de begär som dyker upp.
 

För att efterleva de ideal som råder­ i vårt samhälle räcker det inte­ med att ändra några vanor, som så ofta  påstås. Man måste sluta vara­ hungrig eller vänja sig vid att vara­ det.

Många kvinnor jag känner har ägnat sina­ senaste fyrtio år åt att varje minut kontrol­lera sin vikt och sina känslor för mat. Vissa­ stoppar fingrarna i halsen, vissa­ låter bli för att det skulle kännas för mycket som att kroppen bestämde. Ätstörningen ska vara en trendig livsstilsdetalj, den får aldrig bli kladdig och socialt ohygienisk.

Hälsotidningar anser sig ofta stå för ett sunt, friskt livsstilsideal som de beskriver som motsatsen till jargongen på anorexiaforum på nätet, så kallade pro ana-forum. Men i själva verket har de kapat forumens­ retorik och gjort den till sin. Att diet­shaker med namn som Hunger Control säljs på Coop är ett annat tecken­ på hur ätstörningen har kommit att värde­laddas som en kliniskt normal och hälsosam livsstil.
 

Hunger är tydligen ett positivt tillstånd som man bör bejaka. Fotomodellen Kate­ Moss har en t-shirt där det står att inget­ smakar så bra som det känns att vara smal. Ätstörningen har blivit en trendig accessoar.

Det är lätt att förstå varför många unga kvinnor gör mode av sin ätstörning. På vissa sätt kan den exponerade ätstörningen säkert ses som en slags mottaktik mot den roskindade, synbart smärtfria kvinnan i diet shake-reklamen som aldrig gnäller över sin kroppsångest utan bara håller begären i styr med glatt humör bakom hungerdimmiga ögon.

Många föredrar säkert vissa­ tonårsbloggares offensiva uppvisning av sin blodsmakande kamp mot kalorierna framför andra bloggare som lögnaktigt påstår att de bara äter rätt och tränar lagom för att få sina size zero-kroppar.
 

När Christina Aguilera sa i Aftonbladets bilaga Klick! att hon enkelt­ håller­ formen genom att dricka mycket vatten­ så är lögnen så irriterande uppenbar.­ Självklart krävs det oändliga­ timmars­ träning och matundvikande för att få hennes späkta kropp. Aguileras uttalande­ är förklarligt. Kvinnor förväntas både hetsbanta och samtidigt ljuga­ om att de är härliga, livsbejakande­ väsen som äter cupcakes och inte gnäller.

Kvinnor som skriver om hur lite de äter och bloggar bilder på sina tärda­ kroppar­ blir anklagade för att vara­ dåliga förebilder. Ofta utmålas de som besatta freaks och deras kroppar beskrivs som osexiga,­ okvinnligt utmärglade.
 

Det är en konsekvent dubbelbestraffning. Å ena sidan blir kvinnor som inte ständigt tänker på sin vikt hånade som karaktärslösa och frånstötande. Samtidigt blir kvinnor lika bestraffade om de efterlever de ätstörda idealen. Då blir de kallade­ freakshows, som Heidi Montag i kändistidningen Hänt Bild. Det finns alltså ingen­ taktik som belönas­ av omvärlden. Värst straffas den hysteriska, demonstrativt ätstörda freakshowkvinnan.

Att bli den osexigt avmagrade tjejen med en kropp som tyst vrålar ut ångesten kan paradoxalt nog därför vara ett slags uppror mot den sportigt obekymrade tjejen i briefs med lagom kvinnliga former som skrattar i gymreklamen för att inte besvära omvärlden med sitt kroppshat. Industrin tjänar på att vi håller tyst om vår kroppsångest. Den vill nära myten om att kroppskontrollen sköter sig själv medan man hinner arbeta, tänka och leva.
 

Hälsa innebär numera att känna en para­lyserande yrsel leta sig upp genom huvudet eftersom man inte­ har ätit på hela dagen. Tidningar­ som ToppHälsa borde vara ärliga­ med vad deras intention är: att få kvinnor att tro att deras behov av mat är ett sjukdomssymtom.