Tidningarna tjänar pengar på näthatet

Just nu rasar debatten för fullt om tidningarnas anonyma artikel­kommentarer och om samtalsklimatet på nätet. Men i debatten talas det sällan om de enskilda personerna som ­faktiskt råkar ut för kommentarerna.

På mediegranskarna Second Opinion intervjuade vi nyligen ett antal personer som hamnat med namn och bild på en stor dags­tidnings förstasida.
 

Låt mig berätta om ett par av de personernas upplevelser.

Ida söker bostad i Stockholm och har aldrig haft kontakt med en journalist. Hon blir uppringd av en reporter och återfinns kort därefter på första­sidan på Dagens Nyheter. Det kändes konstigt, berättar hon för Second Opinion.

Hon ansåg sig inte ha blivit i­nformerad om att hon skulle hamna på förstasidan och hon tyckte att artikeln fått en konstig vändning. Men fram­för allt var hon ledsen över ­alla de hätska kommentarer som skrivits i anslutning till artikeln.

Yasmine – även hon medialt ovan – hamnade också på förstasidan ­utan att förstå att det skulle ske. När Second opinion intervjuade henne en tid senare sa Yasmine att hon aldrig ville medverka i något ­medialt sammanhang mer, bland annat med hänvisning till inne­hållet i de nästan 100 nätkommentarerna i anslutning till artikeln.

Ovanstående personer valdes ut just för att de medverkat på Dagens Nyheters förstasida. Liknande brist på information och varsamhet kan säkert uppvisas i andra tidningssammanhang.
 

Att medverka i en tidning, framförallt på förstasidan, innebär extremt stor exponering. Den journalistiska vinkeln skapar inte sällan en bild som den exponerade personen ska försöka förklara och reda ut inför familj, vänner och kollegor. Det är inte ovanligt att den exponerade personen känner sig uthängd. Mediernas egna etiska regler säger att medialt ovana personer ska hanteras på ett varsamt sätt.

Det tycks som den regeln behöver tas på större allvar. När artikeln publiceras står den enskilda personen ensam, helt i händerna på andra, och kommentarerna väller in, emotsagda av ingen.

För som Anders Mildner skriver i Sydsvenskan 5/8:  ”I dag finns det nästan inga exempel på tidningar där journalisterna själva deltar i diskussionerna kring de artiklar de producerar”.

Kommentarsfälten har lämnats som öde rum.

Visst, kommentarer drar trafik som medför positiva ekonomiska effekter. Men på bekostnad av vem? Gränsen för förolämpning och förtal är hårfin, om inte överskriden på många mediesajter. Visst sker de flesta övertramp ­utanför de grundlagsskyddade sajterna men det är smått löjligt att påstå att inte övertrampen sker även där.

Demokratin och det fria ordet stärks inte av att anonyma mumflum och Stålis skriver glåpord, personliga påhopp och ogrundade anklagelser mot enskilda personer.

Medierna måste skärpa modererandet, utveckla det ­redaktionella arbetet och skapa funktioner som ger mer kvalitativ läsarmedverkan än innehållslöst skitprat.

Som det nu ser ut i fler­talet stora och välbesökta medie­sajters kommentarsfält är ­inte acceptabelt i ett samhälle där vi säger oss värdesätta demokratins yttringar som dialog och samtal.

Maria Bjaring

Fotnot: Yasmine och Ida är fingerade namn, men fallen är verkliga.