ÅSIKT

Gör tv-licensen inkomstrelaterad

Moderater: Licensen orättvis mot dem med låga inkomster

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Regeringen har tillsatt en utredning som ska utforma framtidens public service. De direktiv som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) har slagit fast ger utredarna stor frihet att utvärdera och omforma dagens system. Något de inte har fått till uppgift att omvärdera är licensfinansieringen.

Detta trots att den tekniska utvecklingen har sprungit ifrån denna betalningsmodell. Det blir till exempel allt svårare att definiera vad som är en licenspliktig tv-mottagare. Ska vi i framtiden betala pengar till radiotjänst för att vi äger en dator eller mobiltelefon med internetanslutning?

Bara detta gränsdragningsproblem utgör ett tillräckligt skäl för att skrota tv-licensen och övergå till regelrätt skattefinansiering av Sveriges television och Sveriges radio.

3,5 miljoner svenskar betalar i dag sin tv-licens till det statliga bolaget Radiotjänst. Avgiften är lika stor oberoende av inkomst. Att istället finansiera public service via skatten vore mer rättvist eftersom det skulle göra avgiften inkomstrelaterad.

Betraktar vi tv-licensen som bara ytterligare en konsumtionsvara vid sidan av andra kan det framstå som rimligt att alla kunder betalar lika mycket – lika rimligt som att kostnaden för ett hekto lösgodis på ICA är densamma oavsett vem du är – men tv-licensen är inte vilken utgift som helst.

Tv-licensen är obligatorisk för alla med en tv-mottagare, oavsett om du tittar på SVT:s kanaler eller inte, och bör betraktas som en skatt. Skatter är normalt inkomstrelaterade för att inte slå oproportionerligt hårt mot dem som har låga inkomster eller pensioner.

Systemet med tv-licens är inte bara omodernt utan också dyrt och ineffektivt. Dessutom är det ett onödigt ingrepp i den personliga integriteten. Människor som på statens uppdrag går från hus till hus för att kontrollera vilka som äger en tv-apparat för närmast tankarna till kontrollstater som forna Östtyskland.

För att minimera kostnaden för skattebetalarna bör vi utreda vad som faktiskt är att betrakta som public service, och hur omfattande public service-utbudet ska vara. Det finns till exempel ingen anledning att producera hopp-och-lek-program med offentliga medel. Enklare underhållning kan med fördel visas i de kommersiella kanalerna. En annan möjlighet vore att minska det i dag enorma antalet radiokanaler som vi tvingas betala för.

Karl Sigfrid
Riksdagsledamot (M)

Jimmy Baker
Ordförande (M) Botkyrka