Journalisthatet är en varningssignal

Så här är det: Journalistik bygger på trovärdighet. Den som utanför en redaktion erbjuder en journalist pengar för att få kontroll över dennes arbete gör ett mycket allvarligt fel.

När jag i fredags fick veta att produktionsbolaget Mastiff erbjudit reportrar på Aftonbladet ersättning för att skriva om programmet ”True Talent” blev jag dock inte förvånad. Det kan kanske tyckas att det inte spelar någon roll att ett bolag erbjuder en reporter lite pengar för att skriva en text om en harmlös tv-show. Men det innebär faktiskt att journalisten uppmanas att bryta mot våra yrkesregler. Och framför allt så försvagas tilltron till den fria pressen vid varje sådant övertramp. Det som skett blir alltså en attack mot den oberoende journalistiken. Och sådana attacker sker alltför ofta, dessvärre.

I det aktuella fallet har Aftonbladet, och även andra delar av journalistkåren, reagerat starkt mot Mastiffs förslag att betala för redaktionellt utrymme. Och det är naturligtvis viktigt att medieföretag och journalister ljudligt protesterar mot alla försök från utomstående att betala för redaktionellt utrymme.

Men trycket ökar på medieföretagen att hitta framtida intäktskällor. Samtidigt som kraftigt slimmade redaktioner ska utföra sitt journalistiska arbete snabbare än någonsin förut. Risken är då mycket stor att andra, mer diskreta, former av yttre påverkan får utrymme på redaktionerna.

Redan i dag ser jag hur pr-byråer jobbar stenhårt för att få in kundernas budskap som nyheter i medierna. Jag ser också otaliga exempel på köpta och sponsrade samarbeten mellan medieföretag och andra företag, inte sällan i form av redaktionellt klädda annonser i tidningarnas bilagor.

Det här är en tragisk utveckling för journalistikens trovärdighet. Som företrädare för Sveriges journalister blir jag bekymrad då vi gång på gång hamnar i botten när förtroendet för olika yrkesgrupper ska mätas. Och i diskussionerna angående det journalistiska uppdraget i samband med våra fängslade kolleger i Etiopien ser och hör jag reaktioner som närmast liknar ett journalisthat.

Jag har sedan i juli gång på gång mött frågor från ­personer som undrar varför jag ­försvarar två terrorister, och varför vi journalister tror att vi är så ­speciella. Inledningsvis hade ju till och med vår utrikesminister svårt att förstå varför fängslade journalister är en politisk fråga.

Vi måste vara självkritiska, och inse att allt detta är ett stort problem för vår trovärdighet. Vi journalister har uppenbarligen ett stort arbete framför oss med att förklara vår roll i en fungerande demokrati. Vad det journalistiska uppdraget egentligen innebär, och hur de tolv yrkesregler varje medlem i Journalistförbundet förbinder sig att följa är en garant för trovärdighet.  Att det inte är vi journalister som är speciella, utan att det är vårt uppdrag som är det.

Vi måste arbeta för återupprätta ett högt förtroende hos allmänheten för journalister och journalistiken. Jag hoppas att vi kan enas med utgivarna i denna kamp för journalistikens framtid. Vi har inte råd att slarva bort vår trovärdighet i jakt på enkla intäkter. Utan trovärdiga förmedlare av nödvändig kunskap dör en demokrati sotdöden. Och förlorarna kan då räknas i miljontal.