Kvoterna skapar en illusion av rättvisa

För inte så länge sedan fick svarta och vita inte sitta på samma parkbänkar i Sydafrika. På arbetsplatserna veks alla höga poster för de vita medborgarna då de ansågs mer högstående än de svarta.

Mänskligt lidande är alltid onödigt, men om vi lär oss något av historien var den kanske trots allt inte helt förgäves.

Den i särklass mest grundläggande slutsatsen av dåtidens orättvisor är att lika rättigheter alltid är rätt. Ingen människa ska på grund av sitt kön, sin etnicitet, religiösa eller sexuella tillhörighet, särbehandlas – varken negativt eller positivt.

Såväl den tidiga kvinno- som medborgarrättsrörelsen karakteriserades av sin envetna kamp för lika rättigheter och mot särbehandling.

I ett framtida fritt samhälle skulle de som tidigare förtryckts få konkurrera på lika villkor som alla andra. Då, i framtiden, skulle de mätas enligt samma måttstock som de som redan erövrat friheten – helt oavsett sitt kön eller sin etnicitet.

Den framtiden är ur många hänseenden vår moderna samtid. Men dessvärre kan man skönja en oroväckande tendens som innebär avsteg från demokratins fundament. I dag har identitetspolitik och kvottänkande gjorts till eftersträvansvärda medel, och kanske också mål, i kampen mot resterna av orättvisorna.

För ett tag sedan medverkade jag i en paneldebatt inom ramen för det så kallade Zebraprojektet anordnat av SVT, SR och UR.

Huvudspåret i samtalet rörde frågan om journalistkåren bör spegla den publik den vänder sig till. Representationen i detta fall manifesterades av faktorer som exempelvis etnicitet.

Bland annat diskuterades huruvida en etniskt svensk journalist kan göra lika bra reportage om invandrare som en journalist som själv invandrat, samt om rapportering från exempelvis Pridefestivalen inte blir bättre av att den som rapporterar själv är homosexuell.

Frågeställningarna är intressanta då de synliggör en uppsättning fördomsfulla antaganden som samhället i all välmening gjort till norm.

För det första, i fråga om etnicitet, görs en åtskillnad mellan människor som bor och verkar i Sverige: en del är svenskar medan andra förblir invandrare oavsett vad de gör. Kan en invandrare utifrån detta synsätt någonsin bli svensk?

För det andra är utgångspunkten att grupperna invandrare, kvinnor eller homosexuella är homogena, det är således invandrar-, kvinno-identiteten eller den sexuella tillhörigheten, inte det journalistiska hantverket, som spelar roll för förmågan att nå publiken.

För det tredje antasalla journalister som tillhör en annan grupp än gruppen vit, hetero, medelålders man, vara intresserade av samma slags frågor, anlägga samma slags perspektiv och inneha samma sorts kompetens mot bakgrund av grupptillhörigheten.

Dessutom skulle dessa representativa journalisters målgrupper primärt vara intresserade av identifikationsbaserad journalistik.

Journalistkåren, precis som andra kårer på arbetsmarknaden, vinner på att attrahera människor med olika erfarenheter.

Problemet med kvotsamhället är att det enbart skapar en illusion av rättvisa. I praktiken är kvotsamhället kontraproduktivt då det inte tar hänsyn till individuell mångfald, utan enbart till vissa för stunden politiskt korrekta faktorer.

På så vis reduceras individen till en bärare av kollektiva attribut samtidigt som mångfalds- och jämställdhetsfrågorna görs till argument för särbehandling på grund av kön eller etnicitet.

Det är långt i från medborgarrättskämparnas tanke om en framtid där kön och etnicitet inte längre skulle spela någon roll.