Krisen är inte över för Håkan Juholt

Jag vet inte vad Håkan Juholt har gått och kommer att gå igenom, men jag tror mig ändå ha viss förståelse för hur han känner sig just nu. Det har varit tufft och nu väntar kanske en ännu tuffare tid.

Hösten 2006 var jag huvudnyhet på bästa sändningstid. Det antyddes att jag var bedragare som skodde mig på andras bekostnad. Anklagelserna var felaktiga, ändå spreds sig nyheten som en löpeld. Det som sades i TV4 var en ”sanning”. Få ifrågasatte och ingen kontrollerade källan. De flesta dömde och fördömde. Det vände inte förrän en journalist på Aftonbladet, tre veckor senare, lyssnade på en vän till mig. Genom en artikel fick jag allas sympati och vreden vändes i stället mot TV4.

Det som hände mig är mil från Juholts situation. Men det finns likheter. Den ena är maktlösheten man känner när media kontaktar anhöriga i sin jakt på lösnummerförsäljning. Den andra är kränkningarna från kommentarer på nätet, som inte handlar om den roll man har, utom om en som person eller ens utseende. Därtill kommer utmattningen efter att man har känt sig jagad och pressad en längre tid. Hur mycket man än vill koppla av så är man i ett sånt stresstillstånd att man har svårt att gå ner i vila.

Har man dessutom, som i Juholts fall, varit i en ledande position så har agendan varit fylld på både längden och bredden. Nu är den förmodligen nästan helt tom. Tidigare var han ständigt påloggad, nu uppstår ett vakuum och ett tillstånd av att vara en ”nobody”. Det som tidigare var viktigt är nu oviktigt.

Sedan den där dagen då inslaget på ”Nyheterna” nästan förstörde mitt liv har jag bevittnat ett antal tuffa granskningar av partivänner och politiska motståndare. Varje gång vänder det sig i magen. Jag är automatiskt försiktig med att döma utifrån vad som rapporteras i media – för de har sällan hela bilden. Och oavsett vad som hänt så finns det bakom rubrikerna en människa av kött och blod, som inte längre vet vilka som är ens vänner.

De flesta av oss är dåliga på att hantera det emotionella kring kriser och drev. Vi vet oftast hur vi ska hantera det politiska och praktiska och det har skrivits en hel del litteratur om det. Men såvitt jag känner till finns det inga handböcker för hur man hanterar känslokaos och livskriser som uppstår vid intensiv mediebevakning.

För utomstående tror jag att det är som när man vet att någon har sorg. Man vet inte vad man ska säga och man tror att den som har sorg vill vara ifred. Har den drabbade familj så tror många att man har tillräckligt stöd.

Dessvärre är det nog också så att om den drabbade är en man så förväntas han klara sig själv. Samtidigt som en kvinna oftast döms hårdare. Men jag är rätt övertygad om att alla som har drabbats skriver under på att de, oavsett kön, behöver massor av stöd och hjälp.

Jag fick stöd och hjälp från både väntat och oväntat håll. Men hade jag fått önska så hade jag gärna tagit emot mycket mer. Man behöver få älta, gråta och bara känna att någon bryr sig. Ofta behöver man också fylla all tid som man plötsligt har fått över. En promenad, en fika och ett lyssnade öra är ovärderligt. En blomma, en nalle eller ett meddelande kan vara avgörande för dagsformen.

Så mitt råd till er som finns runt Juholt: Ta ingenting för givet! Tänk inte att det räcker med att han har kulbo och en 80-årig mamma. Det troliga är snarare att även de behöver stöd. Se till att flera ringer i tid och otid. Och slutligen – är du en av dem som tänker att han har själv försatt sig i situationen och att han får skylla sig själv, tänk då på att alla kan faktiskt göra fel.