ÅSIKT

Forskare trakasseras av klimatskeptiker

Professor Olle Häggström: Hotfulla mejl och sabotage hör till vardagen

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Många stora och viktiga beslut beror på vad klimatvetenskapen kommer fram till, och det är därför av största vikt att området granskas med kritisk blick och i offentlig debatt. Desto sorgligare är att den grupp som kallar sig ”klimatskeptiker” – personer som till exempel Elisabet Höglund, Jonny Fagerström, Lars Bern, Maggie Thauersköld Crusell och Nils Lundgren – för debatten på en så beklämmande låg nivå.

Något intresse från det hållet för att sakligt ta ställning till det vetenskapliga evidensläget finns inte. Istället greppar de efter varje one-liner som de tycker passar deras agenda om att något klimathot inte föreligger, och använder sedan dessa helt okritiskt. Särskilt populärt de senaste månaderna har varit att peka på vår kalla vinter som ett argument mot den globala uppvärmningen – som i Fagerströms artikel ”Köldrekordet bevisar att klimathotet är en bluff” på Newsmill den 5 januari i år. När det nu så sakteliga gått upp för klimatskeptikerna att den kyla vi upplevt är ett regionalt fenomen, och att vintern globalt sett i själva verket varit ovanligt varm, så har det plötsligt blivit populärt att börja yra om att det nog överhuvudtaget inte är meningsfullt att tala om någon global medeltemperatur.

Den låga nivån och de billiga retoriska knepen har vi börjat vänja oss vid, men på senare tid har en annan tendens i klimatdebatten blivit tydlig, nämligen att delar av klimatskeptikerrörelsen inte längre nöjer sig med retorik, utan övergått till trakasserier, huliganism och i vissa fall ren kriminalitet. Det mest kända exemplet är det dataintrång som kommit att få namnet Climategate, där ett tusental ebrev av framstående klimatforskare stals och publicerades.

Ingenting därur har framkommit som ger anledning att revidera vår syn på klimathotet, men intrånget har fått konsekvenser för klimatforskningen på flera vis. Dels genom de noggrant utvalda och vantolkade citat som framgångsrikt spridits för att undergräva allmänhetens förtroende för forskarsamhället, men också genom att göra vardagen för enskilda forskare mer mödosam. Michael Mann (pionjären bakom den så kallade hockeyklubbskurvan över det gångna årtusendets temperaturutveckling) berättar om hur det i dag tar dubbelt så lång tid som tidigare att skriva ebrev, eftersom han hela tiden måste väga sina ord på guldvåg med tanke på att de när som helst kan stjälas och citeras utanför sitt sammanhang.

Ett något oskyldigare exempel var jag med om då jag deltog i en paneldebatt om klimatfrågor i Stockholm i höstas. Klimatskeptikerna hade lyckats mobilisera en mobb som kom att dominera publiken. Med Stockholmsinitiativets generalsekreterare Göran Ahlgren i spetsen sökte man med unisona hånskratt, föranledda exempelvis av hänvisningar till IPCC-rapporter, göra ned oss i panelen som inte delade deras uppfattningar. (Samme Ahlgren hade för övrigt mage att i en Aftonbladet-artikel med Fagerström och Thauersköld den 4 mars i år ondgöra sig över hur klimatdebatten ”förvandlats till en brottningsarena där alla grepp är tillåtna”. Självinsikt noll?) För den som till äventyrs trodde annat kan jag berätta att hånskratt inte är ett giltigt vetenskapligt argument.

Klimatforskare och vetenskapsjournalister överöses av hatbrev. Nätversioner av tidningsartiklar om klimatet drabbas av störtfloder av aggressiva kommentarer, och jag tvivlar inte ett ögonblick på att denna artikel kommer att drabbas av samma sak. Stephen Schneider, en av 17 klimatforskare som den republikanske senatorn James Inhofe försöker dra igång en McCarthy-inspirerad men i sak ogrundad process emot, berättar om hur han som resultat av detta tagit emot hundratals hotfulla ebrev och till och med mordhot. Det är bara en tidsfråga, menar Schneider, innan någon klimatforskare faktiskt får sätta livet till, och han jämför med de mord och attentat mot abortkliniker som förekommit i USA.

Det verkligt tragiska med allt detta är att klimatskeptikerna, om de är framgångsrika i sin huliganism, kan lyckas göra en självupfyllande profetia av deras bild av klimatforskarsamhället som ett fort där man till varje pris försvarar gamla förstelnade dogmer. Ty om klimatvetenskapen konstant befinner sig under detta slags belägring finns en uppenbar risk att forskarna blir obenägna att tala fritt och öppet om de vetenskapliga osäkerheter som faktiskt finns.

Men i det läget får vi inte hamna, ty en klimatforskning som opartiskt söker sanningen om vår planet har vi knappast råd att avvara.

Olle Häggström

Professor i matematisk statistik på Chalmers

och aktiv på klimatvetenskapsbloggen Uppsalainitiativet