ÅSIKT

Klimatforskarna rekryterar ja-sägare

Stockholmsinitiativet: Politiska agendor tillåts styra resultaten

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Kan vetenskap samleva med politiken? Kan vetenskapsmän vara immuna mot den korruption som alltid tycks gro i slutna sällskap med makt och inflytande och frånvaro av nej-sägare? Är IPCC, FN:s klimatpanel, vaccinerad mot ”alltför goda intentioner”? I verkligheten är IPCC en politisk konstruktion som omvandlar 100 procent vetenskaplig osäkerhet till 90 procent politisk sannolikhet. Hur går detta till? Hur började bollen rulla?

Bakom alla organisationer med inflytande ligger personer med engagemang. Professor Bert Bolin, IPCC:s förste chef, var politiskt framgångsrik i att driva sin tes att människans utsläpp av växthusgaser är avgörande för att förändra klimatet till en global uppvärmning. Ett resultat av detta arbete blev UNFCCC, FN:s klimatkonvention, med målet att ” stabilisera atmosfärens koncentrationer av växthusgaser på en nivå som undviker farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet”. Och IPCC:s syfte blev därmed att leverera stöd för just detta.

Rekryteringen till IPCC sker genom likasinnade engagerade medarbetare som rekryterar varandra genom positiv åsiktsmässig och social återkoppling. Detta är unikt inom vetenskapen. Slutresultatet förstärks av byråkrater och tjänstemän med politiska agendor som har sista ordet i utformningen av IPCC-rapporternas sammandrag.

Bakom alltihop ligger Bert Bolins hypotes (gissning) för vilken han skapade IPCC. Sakläget är att det som för 20-30 år sedan för en del forskare såg ut som en rimlig hypotes överhuvudtaget inte har kunnat bekräftas vetenskapligt. Tvärtom talar allt fler forskningsresultat nu emot någon avgörande mänsklig klimatpåverkan av detta slag. Inga observationer talar heller för att klimatet skulle kunna låta sig styras.

Så här har det rullat på, en låst vetenskaplig och politisk process som nu tycks ha nått vägs ände. Ett förutsägbart utfall av en process där makt och inflytande står utan kontrollmekanismer. Det har under åren funnits tusentals invändningar mot IPCC-processerna, men media och politiker har inte lyssnat.

Den för klimatetablissemanget fatala e-postläckan bekräftar intrycket av att de mest inflytelserika IPCC-forskarna utgör en sluten klubb som motarbetar och saboterar oliktänkande. Det är så IPCC arbetar för att driva igenom sitt politiska uppdrag att lämna stöd till meningslösa ”klimatåtgärder”. De felaktiga uppgifterna i den senaste rapporten om bland annat Himalayas glaciärer, och inte minst IPCC:s ordförande, Dr. Rajendra Pachauris arroganta hantering av de påtalade bristerna, leder nu till att IPCC:s arbetsmetoder och organisation ska granskas av en oberoende kommission.

Tidigare IPCC-slutsatser försvaras dock oförbehållsamt av till exempel SMHI, miljöminister Andreas Carlgren och Ban Ki-moon. I samma skamvrå som den norska Nobelkommittén, ställde sig förra veckan en kommitté i det brittiska underhuset när den i ett försök att undanröja skandalen runt e-postläckan legitimerade undanhållande av data, mobbning och sabotage av oliktänkande kollegor, samt påtryckningar på vetenskapsredaktörer för att fördröja eller förhindra publicering av oönskade resultat, som del i det vetenskapliga arbetet.

Detta försvar av ”alltför goda intentioner” kan snart komma att visa sig lika naivt och inskränkt som Pachauris kommentar i november om ifrågasättandet av glaciäruppgifterna: ”This is voodoo science”! Det stämmer. Den snedvridna del av klimatvetenskapen han företräder är verkligen voodoo science.

Göran Ahlgren

Docent

Ingemar Nordin

Professor

Peter Stilbs

Professor

Författarna företräder Stockholmsinitiativet,

en oberoende ideell förening som verkar

för en rationell klimat-, energi- och miljöpolitik.