ÅSIKT

Världen brinner – jag vill shoppa

Ann Söderlund: En shoppingfri dag – är det någon jävel som bryr sig?

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Vi kan inte sluta shoppa, trots att vi vet att konsumtionen skadar världen, skriver debattören.
Vi kan inte sluta shoppa, trots att vi vet att konsumtionen skadar världen, skriver debattören.Foto: MARIA ÖSTLIN

I dag är det årets shoppingfria dag.

Jag tolkar det som en uppmaning till individen att sätta sig ner på sitt stressade arsle och fundera över sin (onödiga) konsumtion. Och förhoppningsvis komma fram till ett klimatsmart ställningstagande.

Som att det moderna samhällets desperata köphets är en övertydlig indikation på att det är något som är väldigt, väldigt fel där ute?

Men ärligt talat: är det någon jävel som bryr sig?

Visst, några tappra miljöpartister står säkert i foträta läderskor på Sergels torg och svingar sina fanor, men vi andra då? Kan någon berätta för oss vad vi ska göra med våra timmar när vi inte kan handla loss fler prylar som vi redan har?

Har Paris Hilton blivit informerad förresten? Eller prinsessan Madeleine? Finns det ett globalt räddningsnummer i stil med 112 som avtändande shopaholics kan ringa om abstinensen blir för svår? Lasse Åberg kanske kan trycka upp tröjor med sin gamla klassiska replik från ”Sällskapsresan”. I stället för ”Jag är inte rädd, jag kan flyga” kan det stå ”Jag är inte rädd, jag kan sluta shoppa”.

Eller hemska tanke, tänk om vi faktiskt inte kan!

Efter 9/11 trodde handlarna i New York att handeln skulle dyka som en ubåt i Riddarfjärden.

Nu var det hög tid för SATC-wannabes att ifrågasätta sin konsumtion. Meningen med det ytliga livet i staden som aldrig sover. Men vad hände i stället? Påsar med texten ”Now it’s fun to shop again” trycktes i massupplagor och folk shoppade som aldrig förr. Så mycket för det stålbadet! Och förresten – vad är det för fel med en gnutta verklighetsflykt now and then?

Det vet väl alla att en ny rosa angorakofta eller ett par Nike Air i guld kan få skäggiga terrorister, skenande reporäntor och klimathot att framstå nästan som små ulliga hundvalpar i en timme eller två. Något jävla kul ska vi väl ha medan vi ser världen gå under. Att göra något åt saken är väl ändå försent?

Mitt eget förhållande till shopping är laddat.

Min garderob är lika överdimensionerad som spretig. Jag har tre matbord. Tjugofem par skor. Tio vinterjackor.

En gång ropade jag bokstavligen in en hel auktion. Jag byter bostäder som andra byter trosor. Klart att jag skäms som en hund när jag står där ensam med mina fyndlådor och fläckiga 70-tals-solsängar som av någon anledning får mig att tänka på Kerstin Thorvall. Boken om mitt liv kommer att heta ”Jag minns mina gamla loppisprylar och hur dom tog på mig”.

I våras gav shrinken mig shoppingförbud. Vad det slutade med? Att jag impulshandlade en missionskyrka på norra Gotland. När han bannade mig (trots att han erkände att det nog var en god affär) upprepade jag min genom åren allt mer genomskinliga sanning: ”Att köpa det här huset har faktiskt gjort mig lyckligare”.

Och må så vara. Men allt det andra då? Jag har shoppat på krita i Malaysia. Gråtit mig förbi spärrvakter med inkaporslin i famnen i Mexiko. Sprungit runt som en skållad råtta på LAX för att hitta extraväskor till mina barnstora piñatas.

Om jag behöver mer prylar? Skulle inte tro det. Är jag beroende av kicken det innebär att få möjligheten att köpa mig självkänsla, tillfällig verklighetsflykt, hittepå-status och ännu en nystart? Jajamensan!

Enligt otaliga undersökningar så kan lyckan inte köpas (längre än en kort stund) för pengar. Men med facit i hand kan jag inte tolka det på något annat sätt än att jag fallit (mode)offer för så kallad hedonistisk adaption. Alltså, att jag är en person som anpassat mig efter mina omständigheter och behöver fler och dyrare saker för att uppnå samma lyckonivå som tidigare.

Men om det är så att vi egentligen blir lyckligare av att plocka kantareller i skogen, varför fortsätter då vår statusjakt som om jorden skulle gå under i morgon?

Så här: I en värld där Kamprad-filosofi råder så finns räddningen i Kungens kurva. En ny identitet på Acne-butiken på Nytorgsgatan (varför vara nöjd med att bara vara sig själv?). På Ikea kan man med gott samvete köpa diverseinredning som snart byts ut mot en annan. Inte att det är något fel på Billy eller att han på något sätt gjort att ditt förtroende för honom rubbats, men ”Äsch, den kostade ju nästan ingenting”. Konsumtionscirkeln vandrar vidare i ett evigt kretslopp och ingen kommer längre ihåg hur det var på tiden vi köpte dammsugare som höll i 50 år. Slit och släng-mentaliteten är vår smitväg från ansvaret. Så mycket bättre än alla ursäkter i världen.

Den moderna människan. Med alla valmöjligheter. Alla chanser att förändra. Vad vi gjorde? Tillbringade alla våra dagar i bunkerliknande gallerior i jakten på Kate Moss nya kollektion. En shoppingfri dag, var det verkligen det bästa vi kunde komma på? Jag tror faktiskt att jag måste kräkas. Ett ögonblick bara, ska bara ta bort mitt senaste reafynd först.

FAKTA

Ann Söderlund, 38, Stockholm. Journalist och författare.

Lönelördag – i dag börjar juIhandeln på riktigt. Men i dag är det också ”Buy Nothing Day” (En köpfri dag) – då vi uppmanas bidra till en mer hållbar värld genom att helt enkelt inte handla något. Konsumtionskritikerna kämpar i motvind, konstaterar debattören.

Ann Söderlund