ÅSIKT

Rädda de fattiga – rädda klimatet

Alf Svensson (KD): Varje år dör miljoner av primitiv och miljöfarlig utrustning i hemmen

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: JERKER IVARSSON

FN:s klimatmöte i Köpenhamn för ett år sedan blev en besvikelse. Den höga ansats som de då 120 stats- och regeringscheferna gick in med, slutade nära nog i ett platt fall. De många och långa samtalen resulterade inte i ett enda juridiskt bindande avtal och aktörer som Greenpeace konstaterade efteråt att de politiska besluten i Köpenhamn varken var rättvisa eller ambitiösa.

Och, vågar jag påstå, allmänhetens tilltro till klimatfrågorna fick sig också en törn. Vem minns inte de stora löpsedlarna och de uppdragna rubrikerna som fyllde sida efter sida i svenska tidningar om det akuta klimathotet? Jordens undergång var nära men frälsningen stod att finna i Köpenhamn.

Så här i efterhand tror jag det är fler än jag som tycker att det är hart när omöjligt att få ihop retoriken inför klimatmötet med det som mötet resulterade i. Endera tog inte världens ledare klimathotet på allvar, eller så var de krigsrubriker som den svenska allmänheten matades med något överdrivna. Hur ska det annars förklaras, att ett elva dagar långt möte inte resulterade i något konkret?

Men nu har vi en ny chans. Ett nytt FN-toppmöte om klimatet pågår just nu i Cancún, elva dagar långt och med 15 000 delegater, men förväntningarna är låga. Klart är att ett mindre upphaussat möte inte ger några stora besvikelser. Samtidigt kan en för lågt satt ribba leda till att ingen gör några verkliga ansträngningar.

Personligen tror jag att det skulle vara behjälpligt om vi fick mindre av svepande tal om övergripande mål och istället fler konkreta och applicerbara förslag. Det är min fasta övertygelse att en verklig förändring kommer först när människorna utanför sammanträdesrummen begriper vad det handlar om och förstår att de själva kan göra skillnad.

En av de största – man brukar hävda den näst största – utsläppsbovarna är alla de miljontals primitiva kökseldar eller stenhällar i utvecklingsländerna där kol och gödsel används som bränsle. Närmare tre miljarder människor har endast denna "utrustning" för att tillaga sina måltider.

Inne i hyddan eller skjulet sprider sig avgaser som dödar. Vuxna och barn drar på sig hjärt- och lungsjukdomar, ögonkatarrer, et cetra. Och barn föds med alldeles för låg vikt. Medmänniskor dör en för tidig död trots att detta relativt enkelt kan undvikas – om den enklaste, enkla "spis" eller kokanordning står till buds. Enligt FN är antalet dödsoffer, förorsakade av den usla miljön i bostaden, 1,9 miljoner människor. Varje år. Bara detta skulle vara skäl nog för att agera.

Att minska utsläpp kräver långt ifrån alltid avancerad teknik och kostsamma investeringar. Det kan väl inte vara så att den gröna framtidsinriktade tekniken måste vara superavancerad?

Det borde te sig tämligen lättgörligt för en grupp duktiga och framsynta entreprenörer att få till stånd massproduktion av solenergidrivna spisar, enkla och billiga och i alla avseenden hälsosamma.

Jag inbillar mig inte att uppfinnare/entreprenörer bygger en fabrik och börjar tillverka rakt ut i tomma intet, om jag får uttrycka det så. Av Sveriges många miljarder i bistånd borde någon eller några hundratals miljoner avsättas till just spisar.

Precis som talet om klimathoten måste ut till vardagens folk, måste biståndet ta ett rakare spår till det enskilda hushållet. Jag är tvärsäker på att rader av ideella organisationer skulle ta på sitt ansvar att distribuera, installera och lära ut den enkla kunskap som kan behövas för att skapa ren luft i hyddor, rädda människoliv från död och skona vår globala miljö och atmosfär från enorma mängder koldioxid. Och givetvis ska produktionen förläggas till de områden där produkten ska användas.

Detta är ett konkret förslag som skulle minska utsläppen av koldioxid, stoppa den ökenutbredning som är följden av vedplockningen och dessutom rädda – minst – ett par miljoner människoliv om året. Jag är övertygad om att det finns fler förslag. Men var finns de opinionsbildare och journalister som är villiga att lyfta dessa idéer som nödvändigtvis inte kommer från de stora förhandlingsrundorna?

Det är lätt att fokusera på de stora låsningarna mellan de stora världsaktörerna – EU, USA och BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) – och visst ska den storskaliga industrins utsläpp regleras. Men glöm inte att man med små medel kan minska – ja, rentav stoppa – alla dessa små utsläpp från hyddor och kåkstäder i Afrika och Asien som tillsammans i nuläget utgör en regelrätt katastrof.

Alf Svensson
Kristdemokrat och ledamot av Europaparlamentets utvecklingsutskott