Husses bil farligare än vargen för jakthunden

I morgon börjar licensjakten på varg. Vargen utmålas som ett så stort problem att över en tiondel måste skjutas bort. Därutöver tar en stor skyddsjakt livet av ännu fler vargar.

Ska vi tro den bild som vissa ger sken av så dödas tamdjur i en skrämmande takt. Människors liv i vargens närhet slås sönder. Det är en vilseledande beskrivning av ett fridlyst djur som svenskarna vill ha kvar och som är skyddat i internationell lag. Trots det rustar nu tusentals jägare åter för jakt.

Under lång tid var vargen nästan utrotad i Sverige. Nu är arten sakta på väg att återhämta sig och över 200 vargar har lyckats etablera sig i landet. Men vargstammen är ömtålig. En så liten grupp blir lätt offer för sjukdomar, dåliga år och andra slumpartade händelser. Ett år då allt går fel för vargen kan stammen slås i spillror. Därför är licensjakten oerhört riskabel. Den slår sönder revir och gör valpar föräldralösa när de är klart sårbara.

Varför en sådan debatt om en handfull vargrevir? I andra länder lever mångdubbelt större stammar på betydligt mindre ytor utan stora spänningar. Varför vill regeringen jaga utrotningshotade vargar?

Jag tror att man låtit sig förledas.

  För det första har de skador som vargen gör på jakthundar förstorats.

2009 dog 27 hundar på grund av varg. Det är en tragedi i varje enskilt fall. Men dödstalet måste sättas i relation till andra siffror. Under flera år i början på 2000-talet var antalet hundar som dog av jägarnas vådaskott fler än de som dog av vargangrepp. Det dör hundratals gånger fler hundar i trafiken, ett vanligt år bortåt 1500. Inte ens i ett vargrevir är sannolikheten för att en jakthund skadas av varg större än att den skadas av en bil.

Risken att en jakthund som jägaren väljer att släppa i ett vargrevir dödas av en varg är faktiskt bara en på 9000 jaktdagar! Den som jagar i ett vargrevir 30 dagar per år måste alltså i genomsnitt släppa hunden i vargreviret i 300 år för att angrepp ska ske.

Detta minskar givetvis inte problemen i det enskilda fallet, men det är likväl ett perspektiv som måste vägleda rovdjursförvaltningen. Dessutom finns en rad metoder för att förebygga vargangrepp på hund.

  För det andra sägs vargen orsaka stora materiella skador.

Men det är en försvinnande liten del jämfört med de skador som andra vilda djur ger upphov till. De skador som älgen orsakar skogsnäringen genom att beta i skogsplanteringarna är ofantligt mycket större.

  För det tredje framställs det ofta som en vedertagen sanning att det finns ett utbrett motstånd mot vargen. Det stämmer inte alls. Enligt de omfattande studier som forskare gjort finns det en bred majoritet för en stark vargstam i hela riket. Även i varg-

länen är en klar majoritet positiv till vargen.

  För det fjärde gör vargen skada på boskap.

Det är olyckligt, men skador kan förebyggas med stängsel och ersättning ges. Dessutom finns skyddsjakt: dels har enskilda rätt att försvara sina djur, dels kan myndigheter besluta om skyddsjakt. Vid skyddsjakt är kontrollen stark. Rätt djur fälls med goda motiv. Angreppen minskar, acceptansen ökar och djur som bär på värdefulla gener kan undvikas.

Den som kräver jakt för att minska skadorna bör säga ja till skyddsjakt och nej till licensjakt. Den senare är mest till glädje för jägarna utifrån ett jaktperspektiv och för varghatarna utifrån dunklare motiv.

Jag är säker på att svenskarna skulle sörja om den spirande vargstammen åter dog ut. Licensjakt på utrotningshotade djur hör hemma på historiens sophög, tillsammans med andra dåliga idéer som dynamitfiske, rävsaxar och förgiftade beten.