ÅSIKT

Timbro gräver Alliansens grav

Borgerlig debattör sågar nyliberala tankesmedjan: En borgerlighet som tror att allt är till salu har försatt sina chanser att regera.

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

När följer tankesmedjan Timbro Anders Borgs exempel och en gång för alla överger den destruktiva nyliberalismen? Den som aldrig har varit, inte är och aldrig någonsin kan bli borgerlighetens huvudalternativ till vänstern. Borg förläste sig i sina unga villfarelses ungmoderata år på Hayek och andra nyliberala apologeter men kom dessbättre senare till insikt om att nyliberalismen är en tistel i borgerlighetens trädgård som förstör den tilltalande rabatten och framtidsvisionen om det mjuka, varma, solidariska samfundet, det som inte är starkare än dess svagaste länk.

En borgerlighet som tror att allting är till salu och kan bjudas ut på ett marknadstorg och som struntar i humanism, klassisk bildning och de civilisationens historiska värden, som grundar vårt lands historia, har redan från början försatt sina chanser att regera.

Det har tyvärr Timbro inte förstått, tankesmedjan som regelmässigt går till storms mot samhällets ”bidragspolitik” och subventioner av skilda slag men som själv är helt beroende av näringslivets pengar. Det är ett lätt konstaterat faktum att Timbros utrerade nyliberalism, under decennier hindrade ett borgerligt maktövertagande. Socialdemokraterna kunde nämligen med framgång skrämma väljarna med denna, de starkas och krämarfilosofernas, extrema ideologi och vilka följder den skulle få omsatt i praktisk politik.

Först när moderaterna under Fredrik Reinfeldt och Anders Borg presenterade en politik, som definitivt gjorde upp med Timbrofilosofin, kom framgångarna – och regimskiftet. Väljarna vill naturligtvis inte överge välfärdssamhället, det sociala säkerhetsnätet och den solidariska tanken. Vilka vill ha ett kallt, otryggt och hänsynslöst samhälle med stora inkomstklyftor och där privata alternativ och lösningar in absurdum dominerar?

Timbroaktiviteterna bromsade därför länge den borgerliga politiken i stället för att – som tanken från början var – underlätta och bereda väg för den. Den fria marknaden blev ett mantra för tankesmedjan som inte hade några som helst yttre begränsningar eller ramar; marknaden var universalmedlet mot den långa vänstererans politik. Det mesta i samhället kunde likt loppisvaror bjudas ut på ett marknadstorg, nästan allt var till salu. Som en tidigare Timbromedarbetare, Fredrik Segerfeldt – också mottagare av det numera nyliberala gamla ärevördiga och kulturkonservativa bildningsorganet Svensk tidskrifts stipendim – nyligen skrev på sin blogg: ”Jag gillar kommersialism och har inget emot att vara till salu” (11/12 2010).

Timbros intresse för kultur, klassisk bildning och sociala frågor är näst intill obefintligt. Och när det gäller den befogade kritik, som exempelvis finansministern flera gånger har framfört mot bankdirektörers och näringslivschefers ohämmade sätt att hugga för sig av dem själva genomdrivna, frikostiga bonussystem och andra förmåner, har Timbro tigit still. Antingen förstår tankesmedjan inte vådorna av att medvetet skapa stora ekonomiska klyftor i vårt samhälle. Eller anser den att de är bra och direktörernas huggsexa försvarlig. Det sistnämnda alternativet förefaller sannolikt.

Så länge tankesmedjan fortsätter på den inslagna vägen förblir den lika mycket Alliansens dödgrävare som vänsterns propagandavän. Dessbättre har alltså Reinfeldt och Borg insett detta, men i den moderata riksdagsgruppen bidar ekonomer och andra krafter, som tycks vara obegripligt fångade i ett marknadstänkande och tron att konkurrensutsättning av de flesta samhällsaktiviteter är framtidsmelodin, sin tid. Och i regeringskansliet häckar ett antal yngre s k politiskt sakkunniga med Timbro- eller MUF-förflutet. Statsministern har tyvärr hittills haft en alltför snäv rekryteringsbas och huvudsakligen fäst blicken på Stockholmsområdet i stället för att plocka exempelvis mer mogna och erfarna politiker från kommuner och landsting ute i landet.

I några medier pågår nu en idédebatt om borgerlighetens framtid. Den är bra men har hittills också dominerats av Timbrotänkandet; läs exempelvis inlägg och intervjuer med såväl Johnny Munkhammar (m) och Annie Johansson, centerns unga och nyliberalt influerade stjärnskott. Också Timbrochefen Markus Uvell har befunnits kunna tillföra denna ideologiska debatt något väsentligt. Var finns de röster i Alliansen som offentligt vågar sätta ned foten mot nyliberalismen och dess krassa marknadsegoism? Som begriper att ordet ”kapitalism” bör utmönstras från borgerlig retorik och semantik och ersättas av det positiva och mjuka ”social marknadsekonomi”? Har inte den politiske ”ordkonstnären” Per Schlingmann insett detta?

Under alla förhållanden måste borgerligheten hålla ordentlig distans till Timbro så länge tankesmedjan försvär sig till en politisk krämarideologi. Som den tidigare konservative brittiske premiärministern, Harold Mac Millan (1894-1986) slog fast:

-Familjesilvret är inte till salu!

FAKTA

Bengt Olof Dike är frilansjournalist och samhällsdebattör. Dike var under 16 år politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar.

Bengt Olof Dike