Mona ett måste för Miljöpartiet

Efter ett dygns valkommentarer är det uppenbart att en ny mosa Mona-kampanj är under uppsegling. Att den underblåses av en del borgerliga medier och kommentatorer är normalt, man vill förstås hälla salt i de socialdemokratiska såren. Värre är att S-tidningar redan ställt avgångskrav och att det rapporteras om gny i de djupa S-leden. Tydligen håller de gamla mansgrisiga gråsossegubbar som stack kniven i ryggen på Mona Sahlin flera gånger under valkampanjen på att ladda om!

En orsak påstås vara att hon är ansvarig för det rödgröna samarbetet. En del har inbillat sig att det skulle vara V-samarbetet som vållat interna protester. Det är fel. Det är, som allt fler nu påpekar, samarbetet med MP som fått kärnkraftskramare och materialistiska tillväxtfanatiker i S-partiet att resa borst. För dem är det gröna budskapet detsamma som att stänga av strömmen.

Men allt fler väljare, inte minst de unga, har insett att det är det gröna som är det moderna. Är inte solceller modern högteknologi?

Att Mona har insett vad det handlar om, vad en modern framtidspolitik kräver, visade hon suveränt i sitt tal under valnatten. Jag hoppas alla så kallade realpolitiker i S-partiets gråsossefalang fick valvaksölet i vrångstrupen när Mona beklagade att valkampanjen kommit att handla för mycket om plånboken. Och när hon sa att hennes hjärta brinner för invandrare, flyktingar, utförsäkrade, utsatta och eftersatta grupper och inte nämnde egnahemsägande, bilkörande heltidsjobbare med ett ord.

Mona angav där en ny form av solidaritet som inte har mycket gemensamt med förlegade klassbegrepp, men ligger nära gröna idéer om solidaritet med kommande generationer, djur och natur, fattiga och utslagna människor i hela världen.

Därför har Mona blivit en garant och en symbol för att det är meningsfullt för MP att samarbeta med S. Med Mona blev det rimligt för gröna att tona ner de mest utmanande delarna av det egna budskapet för att möjliggöra en rödgrön front med syfte att bilda en rödgrön regering. Tyvärr misslyckades detta och det rödgröna samarbetet måste nu självklart förändras. Alla de tre partierna har legitima behov av att driva sina egna hjärtefrågor.

Men det kommer en tid då nya försök måste göras att bli av med den borgerliga politiken. MP utsätts redan för lockrop på temat ”if you can’t beat them, join them”.

MP kanske skulle kunna påverka alliansregeringen genom att ansluta sig till den. Men förutsättningen för att MP:arna ska överväga något sådant är förstås att det inte finns ett bättre alternativ till hands. Så länge S-partiet leds av Mona Sahlin finns ett sådant alternativ.

Men om Mona förlorar maktkampen mot gråsossarna är den möjligheten borta. Det spelar ingen roll om de som vill bygga ut kärnkraft, urholka klimatpolitiken, fortsätta sälja vapen till diktaturer, bygga motorvägar i stället för järnvägar, förlänga Afghanistaninsatsen och så vidare är borgare eller sossar!

Om maktförhållandena inom S-partiet vänds upp och ner, Mona tvingas avgå och MP-hatarna tar över – varför skulle MP hålla fast vid drömmen om en rödgrön regering, varför skulle MP då inte seriöst pröva vad borgerliga partier har att erbjuda?

Med Mona kan rödgrönt samarbete ha en framtid, om än i nya former. Men om Mona rensas ut och gråsossarna tar över måste helt nya vägar för att få inflytande för grön politik prövas. Att MP:s språkrör i dag avvisar Reinfeldts inviter är självklart. Maria Wetterstrand har helt rätt i att väljarna inte gett MP mandat för experiment åt det hållet.

Men om Mona störtas och S-partiet åter blir ett betongparti kommer säkert de flesta som röstade grönt i söndags att inte bara godkänna, utan också kräva, att MP söker nya vägar för att åstadkomma inflytande för grön politik.