ÅSIKT

Hela S-toppen måste bytas ut

Madestam: Lär av statsmannen Reinfeldt, säljaren Schlingmann och ekonomen Borg

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Skälen till varför Mona Sahlin var tvungen att gå är flera, men det absolut viktigaste handlar om kommunikationen med väljarna.

Det fanns ingen som helst möjlighet att det förändringsarbete som socialdemokratin nu skall genomgå hade tagits på allvar om det skulle drivas och presenteras av Sahlin. Hon saknade den legitimiteten hos väljarna. Detta kan tyckas som en hård dom, men den stora gruppen av väljare hade redan en fix och färdig idé om vem Sahlin var och hennes förmåga. Hon hade haft över tre år på sig att förändra partiet efter katastrofvalet 2006. Absolut ingenting hände, mer än att partiet gjorde ett ännu sämre val 2010. Sahlins förtroende hos väljarna var förbrukat.

Men, säger skeptikern, allt är väl inte Mona Sahlins fel, problemen går längre tillbaka i tiden än hennes år i toppen. Det är helt korrekt. Men, det bryr sin inte väljarna om. Människor tenderar nämligen att ha ett tämligen kort, eller om man så vill selektivt, minne vilket gör att det vi nu ser gärna kopplas till faktorer som vi minns och konfronteras med – här och nu. Och partiledarna är det som vi ser och hör, nästan dagligen i tv, tidningar och radio. Sahlin skulle således vara den som väljarna associerar med problem.

Även om partiet skulle göra en total make over skulle det följaktligen vara svårt att kommunicera en sådan på ett framgångsrikt sätt med en ledare som associeras med problem. Det här skälet till skifte gäller även för partisekreteraren liksom partiets talespersoner i olika sakfrågor – också dessa måste bytas ut eftersom väljarna associerar dem med det som varit.

Att Mona Sahlin nu avgår handlar även om ledarskap.

Den partiledare som skall leda socialdemokratin genom dess värsta kris någonsin måste ha en mycket tydlig idé om vad hon eller han vill, alltså ha en politisk vision. Men personen i fråga måste också ha förmågan att förmedla visionen på ett slagkraftigt sätt så att partimedlemmar men även väljarna blir attraherade att följa ledaren och partiet. En partiledare måste således kunna gå i täten och visa vägen, inte minst i tider av kris. Den ideala partiledaren är således både en intellektuell idépolitiker, och en slagkraftig säljare, det vill säga en ”Tony Blair-typ”, som även har förmågan att samla partiet.

Frågan är då vem denna idépolitiska jämkande säljare är? Somliga menar att det inte finns några lämpliga kandidater, framför allt inte inom riksdagsgruppen. Problemet är att den kompletta person som skall rädda partiet inte finns, men det kanske finns någon som har mer eller mindre av det som krävs. Dessutom, i det kritiska läge som socialdemokratin hamnat i, är det viktigt att våga tänka kreativt.

En partiledare skall av naturliga skäl helst sitta i riksdagen. Det finns partiledare som inte suttit i riksdagen, Centerpartiets Maud Olofsson och Folkpartiets Maria Leissner till exempel. Naturligtvis är detta inte optimalt. Men i ett kritiskt läge är det nödvändigt att våga pröva nytt. Om den person som nu skulle kunna leda partiet finns utanför riksdagen, så kan naturligtvis problemet med frånvaro

i riksdagsarbetet och partiledardebatterna lösas genom att detta överlåts till någon inom riksdagsgruppen, kanske till en vice partiledare.

I dag möter väljarna partierna inte primärt via riksdagen, utan via medierna, och självfallet skulle en socialdemokratisk partiledare ges utrymme i media, även utan riksdagsmandat. Dessutom kan det finnas en poäng med att ledaren inte sitter i riksdagen; han eller hon skulle då fullständigt kunna ägna sig åt partiets förnyelse- och förändringsarbete, samt att kommunicera detta till väljarna.

I detta läge skulle socialdemokratin kanske snegla lite åt Moderaternas tidigare laguppställning. Moderaternas framgångar beror på flera saker, men sett till personer och ledarskap har trion bestående av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann betytt en del för förändringen av och framgångarna. Dessa tre har på ett framgångsrikt sätt lyckats komplettera varandra i hur de företrätt Moderaterna.

Fredrik Reinfeldt har intagit rollen som seriös statsman, Anders Borg rollen som den kompetenta och udda ekonomen, Per Schlingmann har varit säljaren, inåt till medlemmarna och utåt till väljarna. En ny socialdemokratisk ledare kanske själv inte besitter alla nödvändiga kvaliteter, men partiledaren kan backas upp av andra personer som har mer av det som ledaren saknar.

Att fokusera på person strider mot socialdemokratin, vilket gör den kritiska situation som nu råder mycket paradoxal. Kaos, förvirring och strid skulle dock enkelt kunna bytas till ordning och framåtanda genom att snarast enas om en ny partiledare. Men även ny partiledning som kan tänka nytt och kommunicera detta på ett framgångsrikt sätt. Med nya personer kommer nya idéer att kunna värkas fram och, inte minst, tas på allvar av väljarna. Den ideala partiledaren finns inte men det kan finnas någon som har mer eller mindre av det som krävs nu.

FAKTA

Jenny Madestam, 36, Södertälje. Statsvetare vid Stockholms universitet som har skrivit avhandlingen ”Svenska partiledare om partiledarskap"

Sedan Mona Sahlin (S) meddelade att hon inte fortsätter som partiledare efter kongressen i mars har spekulationerna varit många kring vem som ska ta över och hur en ny Socialdemokratisk politik ska formas. Lär av ledarskapet från Moderaterna, menar dagens debattör.

Jenny Madestam