ÅSIKT

SVT hetsar mot en utsatt generation

Debattören: Det är enklare att skylla på ungdomen än på politiker

Tage Erlander (S) gjorde ett katastrofval genom att bagatellisera ungas problem 1966. När Anders Borg (M) gör samma sak 2010 vinner alliansen valet. Är verkligen deltagarna i ”Ung och bortskämd” så förskräckliga, eller har de bara svikits av den äldre generationen, undrar debattören.
Tage Erlander (S) gjorde ett katastrofval genom att bagatellisera ungas problem 1966. När Anders Borg (M) gör samma sak 2010 vinner alliansen valet. Är verkligen deltagarna i ”Ung och bortskämd” så förskräckliga, eller har de bara svikits av den äldre generationen, undrar debattören.Foto: SVT, AFTONBLADET
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Nylien blev jag tillfrågad att vara med i en panel om SVT:s nya dokusåpa ”Ung & bortskämd”. Jag tackade nej. Själva debatten om ”Ung & bortskämd” är ju bara en del av programmet självt: såpan är castad, filmad och klippt för att irritera folk. När man sedan sitter där och serverar moralkakor så tar man ju sin roll i dokusåpan. Förmodligen stod den ”efterföljande upprörda debatten” med

i projektplanen.

Alla vi som haft turen att få växa upp just i Sverige och just

i vår tid är i någon mån vinnare

i historiens lotteri. Ser man inte det är man hopplöst bortskämd. Svenskarnas väg från ett fattigt folk i Europas utkant till ett modernt, rikt och öppet land skedde inte av sig självt. Vi som lever nu har tidigare generationers slit att tacka för de chanser vi fått. De vägrade de förutsättningar de föddes in i. De kämpade för att göra landet lite bättre för oss som kom efter. De startade fackföreningar, företag och folk­rörelser.

Där och då slöts ett generationskontrakt. Det är dokusåpadeltagarnas nonchalans över det kontraktet, deras brist på tacksamhet över vad de fått och deras attityd mot alla dem som gett dem chanserna, som gör oss upprörda. Och som grund för lättsam underhållning och indignations-tv duger ­sådana framhetsade generationskonflikter utmärkt. Men som grund för analys av sam­tiden fungerar de sämre.

1990 kallades dåvarande statsministern Ingvar Carlsson till riksdagen för att försvara sig mot angrepp om en skenande ”massarbetslöshet” bland Sveriges unga. Då var fyra procent av de unga arbetslösa. Sedan dess har en mångdubbelt högre

arbetslöshet permanentats.

I krisen försvann 50?000 jobb från industrin, och ytterligare 20?000 fick gå från skolan, vården och omsorgen. Men nu är det inte längre arbetslösheten som angrips från riksdagens

talarstol, utan de arbetslösa. De ska coachas, utförsäkras, uppfostras. När Anders Borg häromåret fick frågan om vilket budskap han har till en ung människa som blivit arbetslös sa han att ”det gäller att gå upp på morgonen och inte vända på dygnet”. Så förvandlas ett samhälls­problem till ett individuellt

tillkortakommande.

1966 gjorde socialdemokratin ett dåligt kommunalval. Anledningen sades vara att Tage Erlander gjort bort sig när han i ett av SVT:s tidiga valprogram frågades ut av de tre O:na, Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona och Lars Orup. På frågan om vad ett ungt par som behövde bostad

i Stockholm borde göra gav han uppmaningen att de skulle ställa sig i bostadkön. Men bostadsbristen hade gjort kön flera år lång och svaret sågs som ett bevis på att statsministern förlorat sin förankring i verkligheten. Resultatet blev miljonprogrammet, en gigantisk politisk satsning för att bygga bort bostadsbristen och trångboddheten. ­Bostadsbristen sågs som ett gemensamt problem som krävde gemensamma lösningar.

2008 stod 230 000 personer i kö i Stockholm. Till dessa kunde kön förmedla 7 640 lägenheter. Men inte behövde Reinfeldt försvara bostadsbristen i valet. Nej, unga i kön kallas inte ens längre bostadslösa utan ”mambo”. Det låter ju onekligen lite trevligare, nästan självvalt. Men problemet är detsamma.

Andelen unga som har svår oro, ängslan eller ångest har tredubblats sedan 1989. Det sägs ofta vara resultatet av att curlingföräldrarna klemat bort sina barn så att de inte längre klarar av att hantera samhällets alla valmöjligheter. Kanske är det sanningen för någon. Men de flesta unga skulle svårligen

platsat i SVT:s casting.

När man frågat 15-åringar varför de ängslas föds den vanligaste oron ur osäkerheten om man kommer att kunna få ett jobb ­i framtiden. På andra plats kommer oron över familjens ekonomi. Valmöjligheterna blir stressande först när den som väljer fel riskerar att slås ut i ett hopplöshetens ingenmansland utan ­vare sig möjligheter eller framtidstro.

Sådant som våra mor- och farföräldrar trodde att de hade lyckats lämna bakom sig

smyger sig nu tillbaka och

blir mångas verklighet.

En kvarts miljon barn växer upp i fattigdom. Var tredje ung vuxen är trångbodd. Och årskull efter årskull ger sig ut på jakt efter arbete utan vare sig fack, anställningstrygghet eller justa försäkringssystem i ryggen. Man kan fråga sig vilka som var först med att förlora respekten för generationskontraktet. Ungdomarna som görs bort på bästa sändningstid i ”Ung & bortskämd”, eller vi som blir mer upprörda när vi ser dem än vi blivit när

politiker bit för bit rivit det så många äldre i vårt land vigt

sina liv åt att bygga upp.

FAKTA

Gustav Fridolin, 27, Stockholm. Riksdagsledamot (MP) och författare till boken ”Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation”.

Ungdomarna och föräldrarna i SVT-programmet ”Ung & bortskämd” har upprört många. Men ilskan riktas åt fel håll, menar dagens debattör.

Gustav Fridolin