Ingen ska jobba mer än 35 timmar i veckan

Fattigdom är ett val. Men det är inte de fattiga själva som väljer att vara fattiga. Andra väljer åt dem.

Regeringens mål för ekonomisk familjepolitik att familjernas valfrihet och egenmakt ska öka blir ett hån, när valet i allt fler familjer står mellan att laga de vuxnas tänder eller köpa vinterstövlar till barnen. Menar man allvar med valfrihet och egenmakt värda namnet för alla, inte bara vissa, krävs en radikal kursändring i politiken. Ett samhälle i stället för ett särhälle byggs inte med skattesänkningar för redan välbeställda och hämningslös utförsäljning av våra gemensamt ägda tillgångar, så vi alla på sikt blir fattigare.

Det behövs en fördelningspolitik som befriar alla från frätande oro för försörjningen. I Sverige krävs omedelbara insatser för att lappa ihop socialförsäkringssystemen så att ingen faller igenom golven, och för att ge olika familjetyper mer rättvisa ekonomiska villkor. Därutöver behövs mer genomgripande förändringar och en prestigelös debatt om hur vi på längre sikt ska fördela arbete, pengar och makt på ett rättvist och hållbart sätt.

EU-parlamentet stimulerar till nytänkande, då det i en resolution från oktober 2010 uppmanar medlemsländerna att inleda praktiska och omfattande försök med villkorslös basinkomst som ett sätt att uppnå social rättvisa och lika möjligheter.

Tanken att alla har rätt till gemensamma tillgångar konkretiseras i ett förslag till den amerikanska senaten om att utsläppsrätter för koldioxid ska auktioneras ut till företag. 25 procent av intäkterna används till klimatinvesteringar och gröna jobb och 75 procent delas ut lika till alla som bor i USA. Detta ”Cap and dividend”-system skulle både minska utsläppen av växthusgaser och fördelningspolitiskt gynna en majoritet av amerikanerna och öka deras egenmakt. Ett liknande system för utnyttjande av naturresurser fungerar sedan 1982 i Alaska, den amerikanska delstaten med minst socioekonomiska skillnader.

Övertid för vissa och arbetslöshet för andra är ingen naturlag. Med lägre heltidsnorm och en fördelningspolitik som syftar till att minska inkomstskillnader i stället för att som nu öka dem, kan fler försörja sig på sitt arbete. Senast i Frankrike har en reform med sänkt arbetstid från 39 till 35 timmar i veckan gett gott resultat. Normalarbetstiden behöver sänkas även i Sverige, i ett första steg till 35 timmar i veckan.

 

Detta var några exempel på konstruktiva lösningar. Med en positiv människosyn, politisk fantasi och uppriktig vilja att dela mer rättvist på såväl arbete som pengar och makt, kan valfrihet och egenmakt åt alla bli mer än vackra ord.

Folkvalda med makt att välja bort fattigdom måste agera som folkets representanter, inte dess förmyndare, våga tro på att människor, oavsett inkomst och social status, är kreativa och ansvarstagande, bara de får chansen. Då först kan vi på allvar få bukt med fattigdom och maktlöshet.