2011 ett förlorat år också för alliansen

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tar del av alliansens sensationella landvinningar i opinionsmätningarna. Skälen till förtjusningen är lika många som uppenbara; Sverige har under alliansregeringen blivit ett bättre land för fler, på område efter område kan ett nyktert ifrågasättande av socialdemokratiska dogmer skönjas. Den som röstar borgerligt behöver inte längre inleda med att i ursäktande ordalag förkunna att han eller hon egentligen är god. Allt detta är ett resultat av ett delvis förändrat värderingsklimat. Allt detta tack vare makten.

Men varför nöjer jag mig inte enbart med att konstatera att jag följer opinionsmätningarna med förtjusning? Varför antyder jag, i ett läge när Socialdemokraternas existentiella kris fortsätter, att situation rent av kan vara problematisk?

Den skräck jag blandar förtjusningen med bottnar i en rad iakttagelser. Förändring förutsätter makt. Den som inte vinner val kan aldrig förändra. Vad är då viktigast, att ha rätt eller att få rätt för att man anpassar sig till vad som anses rätt?

Inom den del av borgerligheten som inte förlorar jobbet om makten går förlorad i nästa val gror frustrationen. En frustration över att ”ingenting händer”. En frustration över att primärt Moderaterna konsekvent värjer sig mot i princip allt som skulle kunna kategoriseras som borgerliga värderingar och mål.

Frustrationen bygger inte på, som så ofta antyds från vänsterhåll, att de Nya Moderaterna triangulerar, utan snarare på rädslan för att partiet verkligen förändrats i grunden. För hur kan man annars tolka Anders Borgs uttalande om att det är ”häftigt att betala skatt”, att LAS och värnskatten ska behållas, att äganderätten visserligen är viktig men att det ändå kan finnas skäl att överväga kvotering i privata börsbolag?

Alliansen har inte minst vad gäller arbetslinjen genomfört nödvändiga förändringar. Människor har fått mer pengar i plånboken och staten högre skatteintäkter. Men väldigt sällan har man på ett övertygande sätt talat om varför dessa förändringar genomförts just av en borgerlig regering. Skäms alliansen över att det är traditionella borgerliga värderingar om egenmakt, frihet och rättvisa som ligger bakom?

Det vore förödande. Socialdemokraternas historiska särställning i svensk politik byggde på stolthet över de egna värderingarna. Den byggde på en pedagogisk opinionsbildning som i sin tur outtröttligt hämtade ny näring ur en större berättelse med ett glasklart innehåll. Socialdemokratin stod för normen, för människors positiva associationer till begrepp som rättvisa och solidaritet. Ur ett tydligt ställningstagande identifierades skillnaderna till motparten, varpå det som är politikens pulsåder – konflikten – upprätthölls. De väljare som i val efter val röstade på Socialdemokraterna gjorde det för att de fann politiken relevant. De socialdemokratiska väljarna var övertygade, aldrig övertalade.

Hur ser de borgerliga väljarna ut? En del av dem är allmänborgerliga och otrogna inom det borgerliga blocket. En annan del är helt nya väljare som tidigare röstat på någon nyans av rött. Dessa väljare har möjliggjort en borgerlig seger i två val, dels för att de funnit alliansens politik relevant, och dels för att de funnit oppositionens politik som motsatsen. Är dessa väljare nu övertygat borgerliga eller har de ”övertalats” av det som för stunden kändes rätt?

I ett läge när oppositionen ägnar sig åt alla annat än att opponera är risken stor att regeringen vaggas till ro i falsk trygghet. Men den politiska historien är tydlig; det omöjliga kan hända. I valet år 2002 fick Socialdemokraterna 39,9 procent av rösterna, Moderaterna fick 15,3 procent. I förra årets val fick Socialdemokraterna 30,7 procent och Moderaterna 30,1 procent.

År 2011 framstår i backspegeln som ett förlorat år. Om regeringen hade haft någon större, helst en smula kontroversiell reform, hade den sjösatts tidigt. Nu återstår tre år till valet, år som sannolikt kommer präglas av ekonomisk instabilitet. Det kan därför bli omöjligt att lansera något större politiskt projekt. Därmed bör fokus läggas på idéutveckling, inte minst på integrationsområdet.

Den avgörande frågan för alliansen, särskilt för småpartierna som riskerar att åka ur riksdagen, rör värdet av att bejaka de ideologiska skillnaderna.

Skillnader i tillvägagångssätt vad gäller lösningar av faktiska problem men också vad gäller verklighetsbeskrivningen. För om den nya borgerligheten enbart kan vinna val på att bli som den gamla vänstern, vad är då vinsten värd?