Överge den hopplösa snällismen, Hägglund

Kristdemokraterna är på många sätt ett besynnerligt parti. I opinionsmätningarna pendlar de runt fyraprocentsspärren och har dödförklarats fler gånger än någon kan minnas, men ständigt lyckats återuppstå på valdagen. Trots sin litenhet inrymmer de också ett stort antal olika falanger, längs såväl religiösa som politiska stridslinjer.  Partiet ogillar att förknippas med ”underlivsfrågor”, samtidigt som de inte kan släppa fixeringen vid obegripliga krav som till exempel sterilisering vid könsbyte.

KD representerar på samma gång både det bästa och det sämsta i svensk borgerlighet. Det bästa därför att de i ett antal viktiga principfrågor (kvotering till ­bolagsstyrelser, föräldraförsäkring, valfrihet i barnomsorgen med mera) är det enda parti som är att lita på. Det sämsta därför att de i andra frågor har en unik förmåga att fastna i en hopplös snällism.

Det har sagts förr, men nästa val blir ett ödesval för KD. Partiet är i akut behov av en grundläggande reformering. Lyckas den, kan partiet på lite sikt etab­lera sig som en viktig politisk kraft.

Misslyckas den åker KD ur riksdagen. Risken är också stor att de inte kommer tillbaka, utan helt enkelt utplånas.

KD står inför minst tre avgörande vägval:

De måste välja mellan att vara populära eller relevanta. Bejakar de instinkten att vara till lags och gillas av alla, blir partiet­ utslätat och på sikt helt över­flödigt. Om de i stället vågar stå fast vid de frågor där de är kontroversiella, men populära hos en stor minoritet, kan de på sikt etablera sig på nivån 10–15 procent i väljarstöd.

De måste välja mellan ­paternalism eller respekt för ­politikens gränser. Låter de förbudsfalangen styra, och fortsätter ”skydda” medborgarna från allt från alkohol och snus till kamphundar och socker, kommer de aldrig att bli partiet för verklighetens folk. Om de i stället gör något av Göran Hägglunds resonemang om ”politikens gränser” kan de fånga ­intresset hos de mycket breda grupper som tycker att politiker lägger sig i för mycket.

De måste också välja mellan att vara pensionärsparti eller ­familjeparti. Ett fortsatt fokus på de allra äldsta väljarna kommer att innebära ett långsamt bortvittrande, i takt med att dessa faller ifrån. Väljer KD i stället att satsa helhjärtat på barnfamiljerna, där de redan är ganska ­populära, kan de bli verkligt starka. Och då ­inte i första hand i den lilla gruppen trasiga, problemtyngda familjer, utan hos de många alldeles vanliga familjer som vill slippa politiska pekpinnar.

Den pågående stormen mot ­Göran Hägglund är mot denna bakgrund svår att förstå. ­Kraven på hans avgång besvarar ingen av dessa frågor, tvärtom reser de nya. Visst kunde Hägglund ha gjort mycket mer för att förverkliga idéerna om verklighetens folk och politikens gränser med ­mera – men han är sannerligen inte­ ­orsaken till partiets problem. Var tredje väljare har stort förtroende för honom, medan hans parti knappt klarar fyraprocentsspärren.

Förutsättningarna för ett mer livskraftigt KD är goda. Runt 10 procent av väljarna beskriver sig som ”konservativa”, en grupp KD borde kunna erövra utan större problem om de väljer rätt väg. Flera av partiets profilfrågor har också mycket brett stöd. En intressant potential finns dessutom i vissa grupper utlandsfödda, där bland ­annat ­familjeperspektivet är viktigare än bland infödda svenskar. Och generellt efter­frågar många väljare tydligare värderingsperspektiv i politiken, något som KD i sina bästa stunder representerar.

Men det kommer inte att ske utan en genomgripande omprövning. Och det är bråttom. Kanske kommer de saktmodiga en dag att besitta jorden, men det kommer att ta mycket lång tid. Och den tiden har inte Kristdemokraterna.