Göran Hägglund har kört partiet i botten

KD har problem. Strid om partiledarposten. Är detta en personfråga eller speglar processen en djupare problematik? En sak är klar, Göran Hägglund är en medialt bra och trevlig person som de flesta känner sympati för. Göran är en mycket skicklig politisk byråkrat men inte nödvändigtvis en god politisk ledare.

Det är skillnad på att vara chef och att vara ledare. En ledare är djupt förankrad i den rörelse han leder och bärs upp av medlemmarnas sympati och engagemang. Det är svårt att göra gällande för Göran. Han har egentligen aldrig lyfts fram av mängdens stöd utan av tekniska skäl fått den position han har.

Mats Odell är däremot mycket mer en organisk del av den kristdemokratiska rörelsen. Sedan han ledde KDU i början på 70-talet har han haft mängder av ledande förtroendeposter i partiet. Senast som minister i två borgerliga regeringar. Nu är han gruppledare för KD i riksdagen och ordförande i dess näringsutskott. Mats har sålunda en tung och lång politisk karriär bakom sig medan Göran huvudsakligen arbetat som assistent åt Alf Svensson.

Den kristdemokratiska rörelsen kan vara svår att identifiera helt kort. Möjligen skulle man kunna hänföra medlemmarna till tre kategorier. En socialliberal falang, en socialkonservativ och en mittengruppering som utgör en indifferent grupp präglad av allmän hygglighet och av medmänsklig civilisationskaraktär.

Om Göran egentligen styrs av ideologiska motiv hör han till den första gruppen och Mats till den senare. Alf Svensson rör sig i mellangruppen med en viss dragning till den högra.

Partiledarstriden bottnar egentligen i den grundläggande ideologiska spänningen i partiet. Förutom att Göran inte har de ledaregenskaper som krävs för att få partiet att röra på sig så befinner han sig alltför långt ut på den socialliberala kanten. Han har också en benägenhet att hantera sakfrågor utifrån en politiskt aktiv position utan att alltför mycket besväras av grundläggande ideologiska överväganden.

Alliansen har framgångsrikt erövrat den politiska makten i två val. Men grupperingen domineras av Moderaterna, vars överideologi går ut på att överta motpartens positioner och undvika all form av konfrontation. I denna politiska miljö har KD kommit helt i skymundan. Göran har egentligen inte fått igenom någonting samtidigt som partiet opinionsmässigt stadigt sjunkit för att numera relativt stadigt ha hamnat under riksdagsspärren.

Familjepolitiken har neutraliserats, äktenskapslagstiftningen eroderat, etiken i media – särskilt på internet – är minst sagt problematisk. Jag tänker särskilt på grovt våld och gärna förenat med sex.

Även många näringspolitiska frågor är oroväckande åsidosatta. Riskkapital som härjar fritt inom vård och omsorg och skola. Bristande konkurrenslagstiftning. Riksrevisionen har just påtalat för oss alla praktiskt verksamma jurister den skrämmande ineffektiviteten i rättskedjan.

Anders Borg skryter med våra goda offentliga finanser och det är naturligtvis bra men det måste också vara så att detta inte får ske till priset av att grundläggande funktioner i samhället inte fungerar, som infrastruktur och rättsordning, skolor och universitet.

Kort sagt, det finns många viktiga politiska projekt att arbeta på – men inget passar in på Göran Hägglunds agenda. Genom ett begränsande ledarskap har han förminskat partiets slagkraft.

Ett snävt taktiserande utan hänsyn till ett blodfyllt engagemang leder till utplåning. Sverige behöver en politisk kraft som osjälviskt och hänsynslöst kämpar för värden som främjar en civilisations överlevnad.