ÅSIKT

Alliansen har lyckats med vad de lovade

Timbro: Låt er inte luras av vänsterns bruk av arbetslöshetstal

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Val vinns inte på genomförd politik, utan på förslag om framtiden. Men allianspartierna är alldeles för dåliga på att visa vad de har åstadkommit på arbetsmarknaden, och det är vänstern bra på att utnyttja.

Allianspartierna gick 2006 till val på att minska utanförskapet och att göra det mer lönsamt att arbeta. Så har det också blivit, utanförskapet har minskat med omkring 20 procent (långt ifrån tillräckligt, förstås) och tack vare jobbskatteavdraget så har disponibelinkomsten för framför allt låginkomsttagare höjts rejält.

Vänstern attackerar nu regeringen genom att vifta med arbetslöshetssiffran. Att arbetslösheten är högre nu än 2006 är förstås olyckligt, på många sätt. Samtidigt är det faktiskt ett tecken på att politiken delvis har lyckats.

Arbetslinjen gick nämligen ut på att öka incitamenten för människor att arbeta, och därmed att självmant söka sig tillbaka till arbetskraften. Ett identifierat problem var att det fanns för många människor som föredrog att inte arbeta, de behövde inte – och det är förstås varken moraliskt eller i längden ekonomiskt hållbart.

När det nu är svårare att erhålla ekonomiskt stöd för att inte arbeta, parallellt med att man tjänar mer pengar på att arbeta, så söker alltså fler personer arbete. Då räknas fler som arbetslösa och då växer arbetskraften. Dessutom växer befolkningen på grund av fler invandrare – vars sysselsättningsandel också ökar. Om inte alla dessa människor direkt får jobb, så kommer arbetslösheten att växa. Men är det bara dåligt?

Antalet personer (16-64 år) som arbetar eller vill arbeta ökade med 280 000 mellan 2006 och 2013. Antalet som stod utanför arbetskraften minskade under tiden med 90 000 personer. I detta ryms också särskilda ljuspunkter, som att sysselsättningen bland ensamstående med små barn har ökat kraftigt. Arbetskraftsandelen steg totalt med hela två procentenheter i åldersgruppen 16-64 år. Eftersom det inte skapades jobb åt alla dessa så steg sysselsättningsandelen ”endast” med en procentenhet under tiden.

Det är alltså en stor förtjänst att sysselsättningsandelen har ökat så mycket under en tid som i så hög utsträckning har präglats av ekonomisk kris. Det är en om möjligt ännu större förtjänst att arbetskraftsdeltagandet har ökat ännu mer. Regeringen har alltså gjort motsatsen till att gömma människor i arbetslöshet – men får ändå skäll.

Ett skäl till att vänstern lyckas sätta bilden att det har gått dåligt för svensk arbetsmarknad är förstås att arbetslöshetstalet är ett mycket enklare begrepp än sysselsättningsandel eller arbetskraftsdeltagande. Att arbetslöshetstalet är en funktion av andra saker än antalet skapade jobb är dessutom överkurs. Till sist bidrar befolkningsutvecklingen till förvirring. Den mycket stora kull 65–74-åringar, varav de allra flesta förstås är pensionärer, trycker till synes ned sysselsättningsandelen i gruppen 15-74 år, trots att de äldre alltså jobbar mer än någonsin.

Väljarna lämnas tro att arbetsmarknadens utveckling varit enbart mörk – när så många människor har vänt åter från utanförskap och nu antingen jobbar eller är på god väg till jobb. Att oppositionspartierna är duktiga på att utnyttja den här begreppsförvirringen är väntat, men att regeringen inte är bättre på att marknadsföra sig själva och arbetslinjen är obegripligt.

Malin Sahlén

FAKTA

DEBATTÖREN

Malin Sahlén, projektledare för samhällsekonomiska frågor på tankesmedjan Timbro.