ÅSIKT

Kommunerna är skyldiga att bistå EU-migranterna

Jurist: Lagen är tydlig – men det struntar kommunerna i

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Under de senaste månaderna har många understrukit EU-ländernas moraliska ansvar för de romska migranterna. Däremot råder stor förvirring i samhällsdebatten kring det juridiska ansvaret. Det hänger samman med att Sveriges kommuner ofta på egen hand väljer att omtolka sitt juridiska ansvar på ett sätt som faktiskt gör våld på lagtexten. Trots att de har ett tydligt och lagstadgat ansvar för att alla som vistas i kommunen far väl, struntar många kommuner i det ansvaret och bryter därmed mot lagen.

Den så kallade vistelseprincipen uttrycks klart och tydligt i socialtjänstlagen. Innebörden är att varje kommun har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver och att den kommun där den enskilde vistas ansvarar för stödet och hjälpen. Rätten till bistånd från kommunen är också klart och tydligt uttryckt i socialtjänstlagen. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd för en skälig levnadsnivå.

Vistelseprincipen liksom rätten till bistånd för den som vistas i kommunen är absolut. Lagtexten medger inga undantag och tillåter inte att vare sig vistelsen eller rätten till bistånd tolkas olika utifrån härkomst, medborgarskap, etnicitet eller liknande.

I strid mot lagen hävdar ändå många svenska kommuner att romerna saknar, helt eller delvis, rätt till bistånd. Det påstås till exempel att romerna bara skulle ha rätt till akuta insatser, nödhjälp eller behandlas som turister. Dessa påståenden beror på att kommunerna utan anledning blandar in EU-rätten i tillämpningen av socialtjänstlagen, där den inte hör hemma, för att försöka smita undan kravet i lagtexten: nämligen att de romska migranterna har en absolut och okränkbar rätt till bistånd, inklusive rätt till försörjningsstöd, för en skälig levnadsnivå.

Som skäl för att bryta mot lagen, och förvägra romerna deras sociala rättigheter, stödjer sig många kommuner bland annat på ett 20 år gammalt rättsfall från dåvarande regeringsrätten. Omständigheterna i rättsfallet är överhuvudtaget inte jämförbara med romernas situation; fallet rörde en iransk medborgare med ordnad försörjning, arbete och bostad i hemlandet. En helt ny socialtjänstlag har sedan dess trätt i kraft och vistelseprincipen har tydliggjorts i lagtexten. Sveriges medlemskap i EU innebär att de romer som är unionsmedborgare har en okränkbar fri rörlighet inom unionen.

Rättspraxis fyller en viktig funktion för att tolka lagtext som inte är klart och tydligt formulerad. Att hävda att ett gammalt rättsfall skulle ha tyngre ställning i rätten än ny, klar och tydlig lagtext är ett bisarrt påstående för varje juridiskt skolad person.

Vid sidan av ett gammalt rättsfall kommer även kommunerna ibland med argument om vad diverse myndigheter anser, vad EU-rättens regler innebär, eller vad romernas formella hemländer kan tänkas göra. Vad svenska kommuner inte verkar förstå är att detta fullständigt saknar juridisk relevans för den individuella rätten till bistånd för den som vistas i kommunen. Den rätten finns klart uttryckt i lagtexten. Någon tyngre rättskälla finns inte.

Det finns inga respektabla juridiska eller andra argument för att särbehandla och diskriminera romerna vad gäller rätten till bistånd. Det är uppenbart att när kommunerna förvägrar romerna deras lagstadgade sociala rättigheter bryter kommunerna mot diskrimineringsförbudet i regeringsformen. Genom medierapporteringen och genom förtjänstfulla insatser av frivilliga är svenska kommuner väl medvetna om att det saknas möjligheter för många romer att få ens sina mest grundläggande behov tillgodosedda på annat sätt än att svenska kommuner börjar följa lagen!

Andreas Pettersson

Jurist och forskare i socialrätt vid Juridiskt forum, Umeå universitet