ÅSIKT

En sämre välfärd gör kvinnor sjuka

Stina Svensson (FI): Arbetsvillkoren måste bli bättre i offentlig sektor

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Efter socialförsäkringsministern Annika Strandhäll möte med arbetsmarknadens parter förra veckan om de höga sjukskrivningstalen, tar ministern upp vikten av tidiga rehabiliteringsinsatser. Absolut, men jag tror att ministern också vet att arbetsvillkor och arbetsmiljö är livsviktiga områden som är akuta.

Vår gemensamma välfärd har genom åren utsatts för stora påfrestningar. Försämrade arbetsvillkor, osäkra anställningar, slimmade verksamheter med ständig omorganisering där allt färre måste arbeta för allt fler, gör att anställda går sönder. Trasiga kroppar och själar som får betala priset för årtionden av budgetsanering, jobbskatteavdrag och vinstuttag. Det är inget mindre än en nationell kris.

Den ökade ohälsan inom kvinnodominerad sektor måste kopplas samman med usla villkor på arbetsmarknaden. I dag ser vi i dessa sektorer generellt sämre arbetsvillkor och -miljö. Underbemanning, deltid- och osäkra anställningar, utlasning med mer är en verklighet som påverkar anställda mycket negativt. Osäkra anställningar ökar risken för psykisk ohälsa – som är den vanligaste diagnosen för sjukskrivna inom offentlig sektor.

Att det i vårändringsbudgeten finns satsningar på ökad bemanning i äldreomsorgen är ett gott tecken. Tyvärr finns en betydande risk att reformen inte är tillräcklig. Mer behövs.

I kollektivavtalet finns en skrivning om att anställda kan vara skyldiga att arbeta för kollega vid frånvaro upp till sex månader per kalenderår, och samtidigt sköta sina egna arbetsuppgifter. Det innebär alltså att personalstyrkan kan se bra ut på pappret medan det i verkligheten kan råda ständig underbemanning.

Utlasningen har också utvecklats till en systematisk metod att slita ut och slänga bort visstidsanställda. Timvikarier som ställer upp 24/7 – men när ett års anställningstid närmar sig är de inte längre önskvärda och arbetsgivaren slipper företrädesrätten. Eller två år och arbetsgivaren parerar tillsvidareanställning. Visstidsanställda som i praktiken får sparken innan de hinner omfattas av LAS är en löpandebandprincip som negativt påverkar både visstids- som tillsvidareanställda, och även de som brukare och kunder.

Det är också en verklighet att kvinnorna står för majoriteten av det obetalda arbetet. Kvinnor som har stressat på jobbet för att få ihop det schemat när arbetskamrater blivit sjuka och som får en allt högre arbetsbelastning. Som pusslat för att få arbete och fritid att fungera, räcka till för såväl betalt som obetalt arbete med en otrygg välfärd där anhörigvården allt mer läggs på främst kvinnors axlar. Det handlar inte längre om att kvinnor dubbelarbetar. Istället måste vi tala om trippel- eller mer därtill- arbete.

Kvinnor bär upp välfärden och betalar med ohälsa, otrygghet och svaga förutsättningar för en långsiktig ekonomisk självständighet och anställningstrygghet.

Det finns alltså ett skriande behov av förändring i synen på de faktiska arbetsvillkoren. Att se och förstå den verklighet som åsamkar enormt lidande och höga kostnader för såväl individ som för samhälle.

Jag skulle gärna se en kommande statsbudget med reformer som en lagstadgad arbetstidsförkortning tillsammans med kraftfulla åtgärder för schyssta arbetsvillkor och jämställda löner och en jämställd föräldraförsäkring. Med ökad jämlikhet och ökad livskvalitet, minskar vi ohälsan.

Stina Svensson,

Arbetsmarknadspolitisk talesperson,

Feministiskt initiativs skuggriksdagsgrupp