ÅSIKT

30 barn under 6 år har bara försvunnit

Christina Örnebjär (L): Förstärk mottagandet av ensamkommande flyktingbarn

Polisen tar emot ensamkommande flyktingbarn på en svensk tågstation. OBS personerna på bilden har inget med texten att göra.
Foto: TT
Polisen tar emot ensamkommande flyktingbarn på en svensk tågstation. OBS personerna på bilden har inget med texten att göra.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Barn som spårlöst försvinner. Barn som går till skolan på morgonen och inte kommer hem på eftermiddagen. Barn som går hem till en kompis och sedan inte återvänder. Vad har hänt dem? Var tar de försvunna barnen vägen? Hur märkligt det än låter saknas allt för ofta svar på det.

Det finns en förvånansvärd undfallenhet när det gäller dessa barn. Polisen utreder inte fallen, myndigheter och andra konstaterar lugnt att de avvikit frivillig och därför behövs inga efterforskningar. Trots att hundratals barn varje år försvinner, saknas de svarta rubrikerna.

Det handlar om de ensamkommande flyktingbarnen som samhället inte lyckas skydda. Skulle vi nöja oss med att inte veta om det hade gällt andra barn än just de ensamkommande? Skulle myndighetssverige reagera på liknande sätt om det gällde en 11-årig flicka, född och uppvuxen i Sverige, som inte kommit hem från skolan?

Barnkonventionen förpliktar oss att sätta barnets bästa i första rummet. Det finns dock alltför mycket som tyder på att vi inte gör tillräckligt. Sverige har fått kritik från både FN:s barnrättskommitté och Barnombudsmannen för att vi gör för lite för att skydda de ensamkommande barnen.

De senaste åren har omkring 300 barn per år försvunnit, enligt Migrationsverket. Bara under 2014 försvann 347 ensamkommande flyktingbarn. Av dem hade i våras endast 58 återfunnits. De flesta barn som försvinner är tonåringar, men bara det senaste åren har minst trettio barn under sex år försvunnit. Det är två hela förskolegrupper som ingen vet var de tagit vägen. En fyraåring kan inte sägas ”avvika”.

Vi kan självklart inte tillåta att barn försvinner spårlöst och än mindre att inget görs för att hitta dem eller att följa upp vad som hänt dem. Men så är det i dag. Kunskapen om vad som händer med de försvunna barnen är begränsad. Både Rädda Barnens och länsstyrelsen i Stockholms kartläggningar visar att det förekommer att barnen utsätts för människohandel, dels för sexuella ändamål, dels för att utnyttjas i stöldverksamhet, tiggeri och tvångsarbete. Andra lever som gatubarn.

Behovet av särskilda, samordnade, insatser för att förebygga att barn försvinner och samlade insatser för att hitta dem som försvunnit är akut. Vidare är det angeläget att de barn som kommer tillbaka följs upp, dels för att se om det finns mönster i försvinnandena, dels för att de som farit illa ska kunna få det stöd de behöver.

Nuvarande system för mottagandet av de ensamkommande flyktingbarnen måste förstärkas och förbättras och följande åtgärder är viktiga delar i detta arbete:

1. När ett barn som försvinner måste det behandlas som ett potentiellt brott och inte ses som enstaka fall av tonåringar som avviker.

2. Tydliggör kommunens ansvar Kommunen i vilken barnet placerats bör ha helhetsansvaret för barnet.

3. Inrätta barnsamordnare i varje kommun. Samordnarna, som ska knytas till socialtjänsten ska göra hembesök och återkommande följa upp barn placerade i kommunen.

4. Statens ersättningar till kommunerna behöver reformeras och förenklas.

5. Reformera godmansystemet. Det måste bättre passas till de ensamkommande barnens behov och de utmaningar som följer av att samhället måste ta ett aktivt ansvar i dessa barns uppväxt.

Varje barn som försvinner är ett barn för mycket. När samhället tar på sig föräldraansvaret ska också samhället finnas där för barnen. Alla barn ska veta att det finns någon som tar hand om dem, som bryr sig om hur det går för dem och som letar efter dem om de försvinner.

Christina Örnebjär,

riksdagsledamot (L)