Skattehöjningar fel fokus för att vinna valet

Att moderaternas ekonomiska politik är oansvarig och att det inte håller att låna till skattesänkningar håller de flesta tunga ekonomiska bedömare med om. Men vill väljarna höra på det örat?

Och är det i rollen som ekonomerna i tv:s ”Lyxfällan” Mona Sahlin och Thomas Östros vinner regeringsmakten? Jag är inte övertygad om det.

Vi börjar med väljarnas reaktioner. Och låt oss för en gångs skull strunta i de politiska bloggarna och lyssna på några allmänbloggare. Där är reaktionerna blandade:

”S vill höja skatterna. Första tanken är ju är dom dumma i huvudet eller??Men när man läser så ändras det där lite, ok OM skattehöjningarna går till skola, vård och att klara jobben.”

”Samma gamla sossar. De har genom alla år haft som ambition att familjen Svensson skall ha så lite som möjligt i plånboken efter att staten varit där med sina flottiga fingrar i lönekuvertet”

Det verkar å ena sidan finnas en djupt rotad känsla för att var och en ska bidra efter förmåga och att kvaliteten i välfärden måste få gå före stora skattesänkningar. Å andra sidan finns alldeles uppenbart en syn på socialdemokratin som Staten Som Snor Slantar från Svensson.

Och här nånstans tror jag problemet ligger. Socialdemokratin började som en frihetsrörelse, men sågs i takt med den ökade friheten och välståndet mer som bror Duktig:

– Har du problem med något? Då har vi systemet som fixar det åt dig!

Skattelobbyn och högerns tankesmedjor bidrog med misstankespinn om vart skattepengarna egentligen tog vägen, om människor som var sjuka och arbetslösa egentligen simulerade och var lata. Samtidigt drogs snaran och stressen åt runt halsen på medelklassen; är du tillräckligt ambitiös på jobbet, har du råd med huset, gör du de rätta valen?

Att i det läget välja att lyssna på Mona Sahlin som säger att vi måste vara solidariska, kanske till och med höja skatten, istället för Fredrik Reinfeldt som säger ”Du som jobbar och är ambitiös ska ha mer” är inte lätt. Även om man inser att man själv kan behöva den där solidariteten en regnig dag. Gränsen mellan att vara lyckad och att hamna utanför är så tunn, så tunn.

Budskapet om att ett Sverige där en tredjedel hamnar utanför inte är hållbart i längden orkar man inte lyssna på när de privata orosmaskarna vrider sig i magen. Då blundar man, hoppas inget ska drabba en själv och röstar på den som just nu gynnar ens plånbok.

Och även om man tycker sambandet mellan mer skatteintäkter och mer stöd till barnen i skolan är solklart, är jag inte säker på att det är skatter som är den fråga som folk mest tänker på när de ska somna.

Ska vi vinna tillbaka den majoritet svenskar som i grunden sympatiserar med vår vision om att det både är lönsammare och känns mer rätt i hjärtat om vi delar varandras bördor genom livet, ja då måste vi nog börja med att prata om just det.

Prata om hur klyftorna växer och förorterna brinner. Så kan vi snacka verktygen sen.