Bryt toppstyret i riksdagspartierna

I dag öppnas riksmötet med pompa och ståt. Och så skall det vara när den svenska eliten under kungens ledning samlas för att hylla demokratins viktigaste företrädare – riksdagen.

Men avståndet mellan de vackra orden och verkligheten är stor. När porslinet dukats undan och gästerna gått hem återgår allt till det normala. Så också för riksdagens ledamöter. I stället för att vara de främsta beslutsfattarna i landet reduceras vi till att marknadsföra en politik som andra bestämt. Kalla oss gärna transportkompani.

Det är visserligen i riksdagen som de formella besluten fattas, men i praktiken är det bara en kodifiering av överenskommelser som träffats i EU, i regeringskansliet eller i de centrala partikanslierna.

Denna riksdagens osjälvständighet är en direkt följd av grundlagens utformning. Genomgripande konstitutionella förändringar såsom införandet av tvåkammarsystem, författningsdomstol och presidentstyre krävs därför för att ändra på detta. Teoretiskt är förändringarna fullt möjliga men politiskt knappast ens på lång sikt.

Också riksdagens ledamöter är osjälvständiga, men inte i förhållande till grundlagen, utan till partierna eller mera korrekt till de centrala partiorganisationerna. Det är nämligen dit hela det generösa statliga partistödet betalas.

Med partistödet i ryggen bestäms på central nivå vad som skall göras och av vem. Konsekvensen är oundviklig; den som tänker sig en karriär i politiken gör klokt i att vara lydig mot toppskiktet i partiorganisationen.

Ett effektivt sätt att stärka riksdagsledamöternas ställning är att ändra riktning på pengaflödet. Det är ingen orimlig åtgärd då merparten av partistödet, cirka 240 miljoner kronor, utgörs av det ekonomiska stödet till riksdagens ledamöter. Men till skillnad från praktiskt taget alla andra civiliserade länder betalas det inte till ledamoten utan till partiet.

Stödet borde gå direkt till ledamöterna att använda efter eget önskemål men med krav på ordentlig redovisning. Det gör det möjligt för oss att utföra vårt uppdrag på ett självständigt sätt och bilda oss en uppfattning om de frågor vi skall besluta om utan att behöva be partikansliet om ekonomiska medel för detta.

Mera av personval – helst majoritetsval i enmansvalkretsar – är ett annat steg i rätt riktning. Med en sådan ordning blir den valde direkt ansvarig inför sin valkrets och då är det viktigare att lyssna på väljarna än på partitoppen.

Personvalsfrågan har diskuterats länge utan att den rört sig framåt. Inte heller i den senaste grundlagsutredningen aviserades några substantiella förändringar, trots all kritik som riktats mot den tidigare reformen.

Vid närmare eftertanke är det inte konstigt. Med personval minskas ju partitoppens makt. Och varför skulle den gå med på det frivilligt när den inte behöver göra det? Det är ju partitoppen själv som utser vem som skall sitta i utredningen och ansvara för dess slutsatser.

Det leder fram till att en ändring av riksdagsgruppernas utnämningsförfarande också är befogad. I dag görs utnämningarna bakom ”stängda dörrar”, varför man kan misstänka att principen tjänst-gentjänst används frekvent.

Varför inte göra som alliansregeringen? Varför inte ”utannonsera” uppdragen öppet i gruppen med en kravprofil? Då kan de som är intresserade lämna in en ansökan med meritförteckning. Så bryts vänskapskorruptionen och så ersätts politisk lydnad med kompetens.

Skulle det bli bättre av att minska antalet ledamöter? Mitt svar är nej. Det är inte antalet ledamöter som är problemet, det är de centrala partiorganisationernas starka ställning. Utan att reducera den hjälper det inte med färre ledamöter – ja det skulle väl i så fall vara att det blir färre att reta sig på och färre att försörja.