Arbetslösheten är inte LAS fel

Arbetslöshet är den sämsta start en ung människa kan få på det som skulle vara vuxenlivet. Utvecklingen till fullvärdig samhällsmedborgare stannar av och drömmar läggs på hyllan på obestämd tid. Även den samhällsekonomiska kostnaden är hög.

Arbetsgivarna har försökt att lägga en så stor del av skulden för den höga svenska ungdomsarbetslösheten som möjligt på turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd (LAS). De har hävdat att ungdomsarbetslös­heten är hög på grund av att principen sist-in-först-ut leder till att många unga blir uppsagda.

Vi kan nu, med hjälp av statistik från SCB, avfärda detta som en myt. I en kommande rapport visar vi att bara en på fyrtio, eller cirka 2,5 procent av de

arbetslösa 15–24-åringarna år 2008 var utan jobb på grund av personal- eller driftsinskränkningar – alltså situationer där turordningsreglerna kan ha kommit till användning.

Turordningsreglerna kan inte ens förklara en liten bråkdel av ungdomsarbetslösheten. Om turordningsreglerna hade haft den stora betydelse som hävdas skulle svensk ungdomsarbetslöshet vara bland de lägsta i världen.

Statistiken från SCB visar också att de få ungdomar som blivit uppsagda på grund av drifts­inskränkningar snabbt hittar nya jobb. Inom fyra veckor var en av fyra åter i arbete och resten följde snabbt efter. Den genomsnittliga arbetslöshetstiden var mindre än tio veckor. Andelen som var arbetslösa mer än ett halvår var inte ens mätbar.

Det är inte förvånande. De ungdomar som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist har såväl

arbetslivserfarenhet som utbildning, eller annan kompetens som nyligen har bedömts som tillräckligt god för att ge dem en tillsvidareanställning. De står därmed bättre rustade än de flesta andra ungdomar.

Ett annat välanvänt argument i debatten om LAS och ungdomsarbetslösheten är att sist-in-först-ut skulle göra det svårt för arbetsgivare att behålla kompetenta unga medarbetare, då dessa har färre tjänsteår.

I verkligheten är det dock inte bara anställningstid som avgör vem som får behålla jobbet. Ett grundkrav för att behålla jobbet är att man har kompetens för någon av de tjänster som blir kvar. Det ger inte sällan ungdomar, ofta med hög och ny utbildning, en fördel. Arbetsdomstolen har till exempel funnit att det var helt enligt reglerna att säga upp äldre montörer med lång anställningstid och behålla yngre anställda med motiveringen att de senare hade kunskaper i engelska.

15–24-åringarnas andel av dem som blivit arbetslösa på grund av driftsinskränkningar är förvisso större än deras andel bland de fast anställda. Men redan efter 25 års ålder sjunker risken att bli uppsagd radikalt. 25–34-åringar är tillsammans med 35–44-åringar de som löper allra minst risk att bli uppsagda på grund av driftsinskränkning. Efter 45 års ålder stiger risken att bli uppsagd kraftigt.

Om det inte vore möjligt för arbetsgivare att behålla kompetenta, unga medarbetare vid uppsägningar borde utvecklingen vara den motsatta och risken att bli uppsagd på grund av arbetsbrist minska med stigande ålder. Sanningen är att kompetens räknas i väldigt hög grad, och att välutbildade ungdomar när de väl skaffat sig erfarenhet väldigt sällan blir av med jobbet på grund av turordningsreglerna.

Som vi har visat förklarar turordningsreglerna nästan ingenting av den höga svenska ungdomsarbetslösheten. I stället är det helt andra faktorer som gör att många unga är utan arbete.

Den viktigaste faktorn är bristfällig utbildning. Ingenting har större betydelse för ungdomars möjlighet till arbete och egen försörjning än utbildning. Unga som gått ut gymnasiet utan att uppnå behörighet till högskolan är kraftigt överrepresenterade bland såväl arbetslösa som bland dem som uppbär socialbidrag.

En annan viktig faktor är arbetslivserfarenhet. Runt 40 procent av de arbetslösa ungdomarna har aldrig haft ett arbete. Vill man få ned den höga ungdoms­arbetslösheten är det inom dessa områden man måste vidta åtgärder. Alla som vill bör få en chans att studera och unga erbjudas praktikplatser och subventionerade anställningar. Ungdoms­arbetslösheten kan bara bekämpas genom insatser mot dess verkliga orsaker.