”Vi marginaliserar SD:s möjligheter”

REPLIK Professor Lars Dencik beskriver ett händelseförlopp i Danmark: de etablerade partierna närmar sig de främlingsfientliga strömningarna för att inte förlora röster. I Sverige har vi snart ett tvåpartisystem där alla tycker lika. Det är en utmärkt grogrund för främlingsfientliga partier. Därför är det nödvändigt att släppa fram alternativen. F! kan bli den politiska kraft som håller främlingsfientligheten stången.

Sverigedemokraterna har tydligt deklarerat att de är det parti som kommer driva den mest främlingsfientliga och rasistiska politiken i valet 2010. Med sina rötter i fascismens monomana politik - ett folk, ett land, en kyrka - har de utvecklat en konservativ, kvinnofientlig, homofobisk, rasistisk och främlingsfientlig politik som spänner över i princip samtliga politiska frågeområden. SD är inget enfrågeparti utan ett starkt ideologiskt baserat parti, längst ut på den högerextrema kanten.

Samtidigt har vi nu för första gången i svensk politisk historia en situation där vi är på väg mot ett tvåpartisystem. Den svenska inrikespolitiska kartan håller på att ritas om och det kommer att få långtgående konsekvenser.

I länder med tvåpartisystem finns en tydlig tendens. Blocken närmar sig varandra, de stora partierna dominerar (här S och M) och blockens politik överlappar alltmer varandra. Om Sverige följer mönstret från andra länder kommer vi få se vikande väljarstöd och minskat valdeltagande. Redan idag upprepar Fredrik Reinfeldt gång på gång i debatten med de rödgröna ett mantra om likhet: - Vi tycker ju ändå ganska lika i denna fråga. Och han har rätt.

Den bilden får stöd av en enkät som nyligen genomfördes av Kvalitet & Förnyelse. Drygt tvåtusenfemhundra politiker i kommun, landsting och riksdag hade svarat på frågor om fördelning och satsningar. Svaren visade att det rådde stor samsyn mellan partierna och mellan de båda blocken, både när det gällde satsningar och neddragningar: mer till jobb, vård, skola och omsorg. Mindre till militär och bistånd.

Bara extremerna lyckas få uppmärksamhet i ett sådant jämngrått politiskt klimat. I Europa handlar det ofta om fascistiska och främlingsfientliga grupper och partier. I Sverige har vi SD. För att inte tappa dominansen tar de blockbärande partierna efter. Den bilden har blivit verklighet i Danmark – och i vi har tendenser också i Sverige, bland annat FP i förra valet och nu KD i sin nya retoriska nisch om ”vanligt folk”.

Om det blir jämnt mellan blocken när rösterna räknas i september 2010 lär Sverigedemokraterna stödja en fortsatt borgerlig alliansregering. Det kan räcka att de lägger ner rösterna.

Om vi vill minska SD:s inflytande är det viktigt att vi frigör oss från blocktänkandets återvändsgränd och i stället ser till de förändrings- och förnyelsekrafter som faktiskt finns inom politiken.

Feministiskt initiativ är ett alternativ för den som vill motverka rasism och diskriminering. I Sverige finns det visserligen många politiker som kallar sig feminister och många partier som kallar sig feministiska. Skillnaden mellan F! och andra partier är att för oss är inte feminismen, och antirasismen, bara ett ytterligare perspektiv, som adderas i efterhand till en redan formulerad politisk utgångspunkt, som socialism, liberalism eller grön ideologi.

Vi låter istället feminismen och antirasismen utgöra själva utgångspunkten när vi ser på alla politikområden. På så sätt begränsas vi inte av lojalitet med ideologier som formulerades av män för män, för flera generationer sedan.

Det är utifrån en feministisk och antirasistisk analys som vi tar ställning i regeringsfrågan. Har den borgerliga alliansens politik minskat diskrimineringen och utjämnat maktförhållandena mellan gruppen män och gruppen kvinnor? Nej, mäns makt har förstärkts. Den genomsnittliga inkomstskillnaden mellan kvinnor och män ökade med 12 800 kronor per år sedan 2006. 57 procent av de samlade skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor. (Källa: Riksdagens utredningstjänst).

Regeringen har gjort det mer lönsamt att vara man. Anders Borg, feminist i ord, har lett en kvinnofientlig ekonomisk politik som kombineras effektfullt med socialminister Hägglunds vårdnadsbidrag. De har en jämställdhetsminister Sabuni som inte vill ta i ordet feminist med tång och en näringsminister Olofsson som lovar börsbolagen att det inte blir någon kvotering av mansdominerade styrelserna. Alltså behövs det ett regeringsskifte om det ska bli någon feministisk politik.

Men oppositionen är inte alltid mycket bättre. De rödgröna står svarslösa när det gäller att angripa den mångåriga lönediskrimineringen av kvinnodominerade arbeten och sektorer. I Sverige är det nämligen en helig princip att staten – och därmed demokratin – inte ska ingripa i lönesättningen, utan att detta ska vara förbehållet de arbetsmarknadens parter som i avtal efter avtal gett kvinnor lägre löner än män. Resultatet är decennier av diskriminering av kvinnor och att fundamentala samhällsfunktioner som vård, omsorg och handel inte tillmäts sin rätta betydelse jämfört med industri, transporter och andra mansdominerade verksamheter.

Det är dags för politiken att lägga sig i lönebildningen på ett sådant sätt att diskrimineringen åtgärdas – en gång för alla. Inte genom detaljerade dekret och riksdagsbeslut om lönetariffer, utan genom aktiv omfördelning mellan mansdominerade och kvinnodominerade arbetsgivarkollektiv.

De här och många andra viktiga politiska frågor försvinner i debatten – om inte Feministiskt initiativ lyfter fram dem. När vi nu är på väg mot ett cementerat tvåpartisystem behöver vi vitalisera politiken och demokratin. Det är dessutom det garanterat bästa sättet att möta främlingsfientliga krafter.

Feministiskt initiativ är en motkraft till SD. Kommer vi in i riksdagen är det otänkbart för oss att bidra till ytterligare fyra år med regeringen Reinfeldt. Vi kommer att vara ett oppositionsparti också till S-V-MP men vi kommer att stödja en sådan regeringsbildning. På så sätt marginaliserar vi SD:s möjligheter att ge passivt stöd till den borgerliga alliansen samtidigt som vi bidrar till mångfald och opposition i politiken. En välbehövlig vitalisering!