Vi vill inte konkurrera med sänkta löner!

I dag överlämnar LO, TCO och SACO 120 000 namnunderskrifter med krav på höjt tak i a-kassan till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M).

Men det är bara ett av de krav som LO ställer på en bra a-kassa.

För att arbetslöshetsförsäkringen ska fungera till nytta för såväl de enskilda arbetstagarna som samhället i stort, krävs att de allra flesta som jobbar är försäkrade. Regeringen har genom att både höja a-kasseavgiften och försämra ersättningen vid arbetslöshet minskat medlemsantalet i a-kassan med 450 000 personer. För dem som står utan arbetslöshetsförsäkring skulle en eventuell arbetslöshet leda till en avsevärt försämrad privatekonomi, för dem återstår att få försörjning från kommunen. Men också de som är kvar i a-kassan skulle på grund av de sänkta ersättningarna drabbas av kraftiga ekonomiska försämringar om de blir arbetslösa.

Arbetslöshet är inget permanent tillstånd och det måste därför vara möjligt att som arbetslös behålla en rimlig levnadsstandard medan man söker ett nytt jobb. Med nuvarande tak i a-kassan får en arbetslös som mest 14 960 kronor i månaden. Efter skatt blir det ungefär 10 900 kronor i månaden. Men det är inte bara de arbetslösa som är förlorare på regeringens politik, också de som är i arbete påverkas. När människors ekonomiska situation försämras, måste de skära ner på utgifterna och ju sämre a-kassa desto mer minskar efterfrågan, vilket riskerar att göra fler människor arbetslösa. Med andra ord tjänar också samhället i stort på att inkomsterna för den som är arbetslös inte försämras allt för kraftigt.

LO anser därför att ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen ska höjas så att de allra flesta löntagarna ges rätt till 80 procent av sin tidigare lön.

Ett samhälle som strävar efter ökad tillväxt och bättre ekonomiska villkor för alla måste acceptera strukturrationaliseringar. Det innebär ofrånkomligen att människor under vissa perioder är utan jobb, men risken för arbetslöshet är olika stor för olika yrken och arbetsplatser. Vissa har större risk än andra. Denna risk för att bli arbetslös är inte orsakad av individen som arbetar, utan av faktorer som ingen enskild kan råda över. Därför blir det orimligt att, som regeringen har gjort, bestraffa personer som arbetar inom yrken med hög arbetslöshetsrisk med en högre a-kasseavgift. Allt annat än en solidarisk finansiering av a-kasseavgiften är absurd och orättvis. I dag kan vissa arbetstagare, som lågavlönade inom hotell och restaurangbranschen, ha en a-kasseavgift på 430 kronor i månaden, medan andra, exempelvis medlemmar i akademikernas a-kassa, betalar 90 kr.

LOs uppfattning är att a-kasseavgiften ska vara lika för samtliga yrkesgrupper och att denna ska vara cirka 100 kronor i månaden.

Skillnaden i a-kasseavgift för olika yrkesgrupper har regeringen infört i syfte att förmå anställda att hålla igen sina lönekrav. Om regeringens syfte är att vi ska leva i ett land med sänkta reallöner vore detta förståeligt, men är det verkligen deras önskan? Ja, av deras argumentation för att införa detta system är det rimligt att dra denna slutsats. Löneavtalen har sedan mitten av 90-talet legat på en nivå som inte har drivit upp inflationen. De har legat inom ramen för produktivitetsökningen och en låg inflation samt varit i nivå med våra viktigaste exportländer. Det blir då orimligt att säga att löneökningarna har varit för höga för yrkesgrupper med högre arbetslöshetsrisk, såvida man inte anser att de ska konkurrera med sänkta reallöner.